Barnhemmet

Kap 22 Ellas dagbok

ALVAS PERSPEKTIV
Jag har sökt ganska länge nu utan något spår efter en dörr alls.
De kanske ändå gick genom väggarna...

"Jaaaaa!", jag kan inte låta bli att skrika.
Efter ha känt många håriga spindlar och annat äckligt under mina händer står jag här, framför en dörr.
Eller det känns som en dörr i alla fall.
Det måste ha varit en sjukt stor källare för det
känns som om jag sökt i över tre timmar.
Men jag har ingen klocka ju så det kan ju egentligen bara ha gått tio minuter.
Just då känner jag hur min mage kurrar till.
"Jag överlever. Barnen hade ingen mat på flera dagar. Jag har varigt har i en dag. Tror jag...", viskar jag för mig medan jag letar efter handtaget. Jag brukar alltid prata med mig själv. Det blir liksom lättare att klara av saker då...

ELLAS PERSPEKTIV
'Men var kan du vara då din dumma dagbok?', tänker jag medan jag rotar runt i kistan.
Jo det var såhär att jag gömde en kista under några träplankor här när vi blev instängda.
Jag ville inte att de skulle läsa den.
'Men där är den ju!'
Jag tar upp boken och kollar på den.
Den är brun, möglig och väldigt ful.
Men det är inte framsidan som är det viktigaste.
Försiktigt slår jag upp boken och läser någon sida.
Det står såhär:
Kära dagbok
Jag blev våldtagen idag. Igen. Men jag kan icke något göra för ledarna håller alltid uppsikt över oss. Jag önskar så mycket att jag fick gå tillbaka till mor och far, leva ett alldeles normalt liv.
Men de lämnade mig. De sade att de skulle komma tillbaka om några år och hämta mig. Jag vet icke varför de bara lämnade mig sådär. Ensam ute i den svarta skogen en oktobernatt.
Jag trodde de älskade mig. Men jag hade så fel. De kom aldrig och hämtade mig.
Och nu känner jag att det är nära slutet... Hungern har tagit över och jag och mina vänner orkar icke något mer. Så snart har denna dagboken nått sitt slut. Går samma öde som jag själv...
Slut.

En tår fallet ner från min kind. Det var så hemskt.
Och jag dog där, bara någon vecka senare...

Jag trycker boken mot bröstet och börjar gå mot andra sidan rummet.
Där står Alva.
Men jag är fortfarande osynlig.
Jag går några steg närmare, säger de magiska orden som får mig att bli synlig igen.
Jag vill inte skrämma henne. För då är allt kört...

ALVAS PERSPEKTIV
Plötsligt känner jag en kall hand på min rygg.
Först hoppar jag till av rädsla. Men sedan förstår jag. Puh, det är bara Ella.
Jag vänder mig om och ler mot henne.
Hon håller i något som ser ut som en bok...
"Ta den", viskar hon.
"Va?" Den där lilla flickan är ju bokstavligt talat galen. Varför vill hon ge mig den där mögliga boken?
"Ta den", viskar hon igen.
Hon sträcker fram den mot mig.
"Nej, jag kan inte" Jag backar undan ett steg.
Då svartnar hennes ögon och kniper ihop munnen.
"Ta den nu" hennes röst är mer bestämd nu.
"Nej"
"Ta den!" Hennes ögon svartnar ännu mer och jag förstår att det här inte kommer sluta bra. Men ändå tar jag den inte, utan håller händerna bakom ryggen och skakar på huvudet med en sammanbiten min.
"TA DEN!" Hon får ur sig ett riktigt vrål. Så högt att jag är tvungen att hålla för öronen.
Hennes vita, korta klänning blir svart, likaså hennes hår.
"Om du inte tar den dödar jag dig"
Och med de orden räcker hon fram boken ännu mer mot mig och jag tar emot den.
Hon ger mig ett slag på kinden innan hennes ansikte mjuknar och klänningen - och håret återgår till den vanliga färgen.
"Va varför ska jag...", jag ser på henne med en litet uppskrämd grimasch på läpparna.
"Läs", säger hon innan hon försvinner igen. Precis som vanligt, utan att jag ens behöver blinka.

Jag sätter mig med ryggen mot den hårda stenväggen och öppnar boken. Läser, läser och läser. Gråter, gråter och gråter. Läser, läser och läser. Gråter gråter och gråter... Har helt glömt bort dörren och att Alex, min älskade pojkvän som just nu håller på att ta självmord. Helt omedveten om allt. Helt omedveten om att någon iakttar mig. Det finns bara jag, boken och källaren med de tio sängarna...

Plötsligt vaknar jag upp från mina drömmar. Jag känner hungern och hur mycket jag längtar efter att få komma ut.
Så kommer jag på att jag sitter precis bredvid dörren.
Jag reser mig upp och drar med fingrarna mot väggen.
Och där känner jag ett dörrhandtag.
Och så tar jag ett djupt andetag. Innan jag trycker ner det.
Men det är låst...

Heeeeeej!!!!
Asså ni förökar er ju som... blåbär!
Ta det inte bokstavligen utan som en riktigt fin komplimang.😂
Nä men allvarligt. Jag älskar er så mycket och nu är vi snart uppe i 3K läsare!!!
Detta är sååå stort för mig och ni fattar inte hur otroligt glad jag är!
Men förlåt för dålig uppdatering och så ses vi snart!
Och tryck gärna på den söta lilla stjärnan där nere⭐️⬇️ och kommentera förslag till nästa kapitel! Det blir inte mer än lite träning för ditt finger! Ha det bäst!
Kram!☺️❤️
/Elvira