California Here I Come (pausad)

Chapter 9. This is what I do the best

Cameron's Pov

Jag slog in den fyrsiffriga koden till dörren på baksidan av byggnaden. Vi gick den långa korridoren mellan olika rum på varje sida. Väggarna var vita och detsamma med dörrarna. Det känns som om man går i korridorerna på ett sjukhus påväg för att hitta det rätta rummet för den man ska besöka. Vi gick ända fram så att vi kom upp bakom scenen, ett stort rött skynke hängde framför oss som en stor gardin för att dölja vad som försiggår bakom scenen. Vi stannade tvärt. "Dude, lyssna på den där rösten" sa Nash, han slog till mig på armen för att förtydliga vad han sa. Rösten var fantastisk. Wow.
Jag gick till sidan av scenen så jag kunde få en titt av personen som sjöng. Jag smög fram lite försiktig på sidan för att inte utmärka mig. Jag blev förvånad av vad jag såg. Hon var vacker, precis som rösten hon har. En rödblommig klänning täckte hennes kropp och matchades med ett par vita högklackade skor. Håret var uppsatt i en knut med några hårstrån som hade släppt och hängde ner på sidorna. Stilrent och passande i ett umgänge här. Men någonting kändes bekant. Hon kändes bekant snarare. Jag stod som paralyserad och bara stirrade på henne.
"Bro, har du fastnat eller?" Sa Nash i en tystare ton för att inte störa uppträdandet. Han drog med mig från scenen. "Din mamma är här borta" till la han.

Vi gick bort till mamma som stod lite längre bort vid monitorerna med två lite äldre gubbar. Det såg ut som att de filmade scenen. "Mamma" sa jag. Mamma vände sig om och hon sken upp i ett leendet "hej, åh vad kul att se er här" sa hon och omfamnade mig och Nash samtidigt i en kram. "Du ser strålande ut idag" sa Nash och log oskyldigt. Jag knuffade till han och mamma skrattade. "Tack så mycket" sa mamma och drog handen lätt över hans kind.
"Gosh. Gina dem här skorna tar livet av mig" Flickan från scenen stannade upp framför oss och blev tyst. Mamma drog in henne i en kram. "Du var så duktig. Jag är stolt över dig" sa mamma till henne. "Tack Gina" sa hon och drog av sig sina skor. Hon blev genast mycket kortare. "Du kommer väl ihåg min son Cameron och hans kompis Nash?" Frågade mamma henne. "Det här är Alison, från gallerian" sa mamma. Nu kommer jag ihåg. Alison.

Alison. Den blyga tjejen från dagen Magcon hade meet and greet i gallerian. Eller blyg var hon nog inte, hon drog sig bara undan. Varför förstod jag inte riktigt. Jag kommer ihåg den dagen ganska tydligt. Inte för att det var så länge sen men det var något speciellt med henne. Hon stack ut på ett sätt för mig. Ett sätt jag fastande för.

"Trevligt att träffas, igen" sa jag. Hon kollade på mig och nickade. Hon var lika tystlåten nu som hon var då. Första gången jag träffade henne. Hon visste vem jag var och hon vet vem jag är. Är hon kanske nervös för att jag är här? Kanske är det därför hon är så tystlåten, det brukar oftast tjejer vara som vet vem jag är. Jag brukar också vara det, men försöker att inte visa det.

Två äldre damer kom fram för att krama om henne. De berättade att de tyckte att hon var väldigt duktig på scenen. De fortsatte att prata med henne så jag vände mig om och kramade om mamma igen. "Vilken överraskning att du kom ändå" sa mamma. " Jag trodde ni skulle spela in en ny video idag?". "Jo vi har precis varit och köpt det vi behöver" svarade Nash. "Vi kom för att hämta nyckeln till garaget" sa jag med en så gullig ton som jag bara kunde för att mamma skulle gå med på att vi filmade där. "Du vet vad som gäller då" svarade hon och log för rösten jag frågade med. "Jag lovar att vi kommer städa upp efter oss. Mest Nash" sa jag och hostade när jag nämnde hans namn. "Ey" sa Nash och slog till mig på bröstet. Han instämde i mitt skratt.

Mamma gav oss nyckeln till garaget som hon förvarar på sin nyckelknippa. Nyckeln in till huset och nyckeln till garaget är inte samma nyckel. Vilket är väldigt irriterande då man måste fiffla med två olika istället för att bara hålla reda på en. Vi har bara en nyckel till garaget också eftersom vi inte behöver någon mer. Vi använder det knappt, vi förvarar mest bara grejer där som exempelvis gräsklippare, cyklar och sånt. Våra bilar förvarar vi på uppfarten dels på grund av att garaget är fyllt med annat och dels för att ingen orkar köra in bilen där haha.

Nash gick i förväg ut till bilen medan jag fortsatte att prata lite med mamma. "Brukar hon komma till kyrkan?" Frågade jag mamma. "Alison alltså" sa jag och nickade med huvudet åt hennes håll. "Hon är här och hjälper till. Jättegullig tjej" sa mamma. "Hur hittade hon dig?" Frågade jag som om det var självklart att ännu en person försökt få kontakt med mig genom min mamma. Det har hänt, flera gånger faktiskt. De har kommit hit och erbjudit sig hjälp och försökt att smöra för mamma. Självklart uppskattar hon deras hjälp men det märks ganska tydligt att de inte är där för att hjälpa till, utan är där i hopp om att komma i kontakt med mig. Mamma märker oftast det så fort hon träffar dem. Men så verkar det inte var nu med Alison. "Det var faktiskt jag som tog kontakt med henne" svarade hon. "Gjorde du?" Frågade jag faktiskt förvånat. "Ja det gjorde jag faktiskt. Vi pratade lite under dagen då ni spelade in videon i gallerian. Innan hon flyttade hit hjälpte hon till i en kyrka i Sverige. Hon pratade så glatt om hur hon verkligen tyckte om det" sa hon. "Så jag bad henne komma förbi någon dag". "Hon verkar trevlig" sa jag och mamma instämde. "Hon är speciell" sa hon.

Jag sa hejdå till mamma och gav henne en till kram. Innan jag också gick ut till bilen små sprang jag fram till Alison innan hon hann gå. "Hey Alison" sa jag. Hon stannade upp och vände sig om. "Jag ville bara säga att du är grym på att sjunga" sa jag och kände mig faktiskt lite nervös. Vad var det med mig?. "Min röst är inte så speciell. Men tack" sa hon mjukt. Inte så speciell? Wow, hon har ingen aning verkligen. "Jag gillar den" sa jag. Jag tänkte efter vad jag nyss sagt. Varför sa jag det på det sättet?. Jag tycker hennes röst är riktigt bra, det gör jag. Den är inte av samma typ som andras. Inte hon heller. "Tack" svarade hon och rynkade pannan men log ändå. Hon gick sen därifrån och jag slog mig med handen för pannan. Jag är så pinsam.

Alison's Pov

Framträdandet gick bättre än vad jag trodde det skulle gå. Jag var inte alls lika nervös som jag trodde heller. Eftersom det var första gången jag sjöng i kyrkan här så visste inte publiken vem jag var. Några visste om mig eftersom jag är här och hjälper till ibland men jag hade inte förväntat reaktionerna från publiken. Det var knäpptyst när jag började sjunga första versen. Först trodde jag att de inte gillade sången eller kanske min röst. Men när låten närmade sitt slut och jag böjde mig ner för att tacka, så reste publiken sig upp från sina platser och applåderade. Länge. Några kom fram till mig och småpratade lite när gudstjänsten var slut. De undrade och frågade lite om vem jag var och varför de inte sett mig tidigare här. De ville också gärna att jag skulle sjunga flera gånger. Alla är så himla gulliga här. Jag trivs verkligen, ingen slösad tid alls.

När jag kom hem slängde jag mig utmattad i soffan i vardagsrummet. "Caspar är det du som kom hem?" Ropade Farmor från köket. "Nej det är jag" ropade jag tillbaka. Jag hörde en lucka stängas från köket, förmodligen så bakar hon. Mycket rätt hade jag. Farmor kom ut i vardagsrummet med ett förkläde och mjöl i nästan hela ansiktet. "Åh kära vän, du ser helt slut ut" sa Farmor. Hon satte sig ner i soffan bredvid mig men försökte undvika att mjöla ner hela soffan. "Du är i kyrkan väldigt ofta nu för tiden" sa hon. "Det är något mamma skulle velat. Att hjälpa till" sa jag. "Jag vet gumman. Jag vet. Hon är stolt över dig. Vi alla är stolta över dig". Vi satt en stund och bara stirrade på ett särskilt foto som stod inramat ovanför den öppna spisen. Ett foto som var på mamma och pappa. Från dagen dem gifte sig. De såg så lyckliga ut. "Jag sjöng Farmor" sa jag efter en stunds tystnad. Farmor vände huvudet mot mig. Hon såg helt chockad ut. Vilket jag hade förväntat mig också. "Inför hela kyrkan" till la jag. "Älsklingen lilla, jag visste att du skulle hitta tillbaka till det du gör bäst" svarade Farmor och drog in mig i en mjuk, varm kram. Vi båda rycktes ur kramen när ytterdörren smälldes igen. In rullade Caspar på sin skateboard. "Caspar, du vet reglerna. Ingen skateboard inomhus" ropade Farmor. Caspar rullade in till vardagsrummet men klev genast av den då han såg Farmors stränga blick. "Förlåt Farmor" sa han och Farmor skrattade istället. "Caspar du kan inte gissa vilka jag träffade idag" sa jag och Caspar kollade nyfiket på mig. "Vilka då??" Undrade han ivrigt. "Killarna från YouTube" sa jag och Caspar lös genast upp. "Du skämtar" sa han. Jag skakade på huvudet. "Eller två av dem, jag vet inte om de andra var där också" sa jag. "Vart träffade du dem?" Undrade han nyfiket. Han ställde nog tio frågor per sekund. Jag svarade att jag träffat dem i kyrkan. Jag berättade också att hans mamma jobbar där. Vilket gjorde att han också ville dit. Men jag förklarade att killarna inte brukar komma dit. Inte vad jag har märkt av i alla fall.