Kapitel 3: Sofie:

378 12 2
                                    

Nästa morgon var mamma hemma och det luktade frukost från köket. Jag gick ner till mamma och satte mig vid bordet.
- Hej mamma.
- Hej gumman!, sa mamma.
- Hade du kul hos Linn i går?
- Ja absolut!, svarade mamma.
- Vad gjorde du när du var hemma själv då?
- Jag gick upp på vind...
- Du gjorde vad?!, skrek hon till mig.
- Jag skojade bara! Det är klart att jag inte gick upp på vinden, ehh...
- Men om du gick upp på vinden är det väldigt viktigt att du säger till mig vad du gjorde där uppe.
- Varför?, frågade jag nyfiket.
- Därför att det finns saker där uppe som varken du eller någon annan bör få reda på.
- Vad är det som är så hemligt?!
- Okej!, jag ger mig! Jag ska berätta allting från början om du bara sätter dig ner och lyssnar.
- Okej berätta då.
- Jag ska. När jag var liten lekte alltid jag och min kompis Sofie uppe på vinden. Vi lekte kurragömma, kull och en massa andra roliga lekar. Men en dag hittade vi en kista. Kistan var mörkgrå och vi tyckte att den såg spännande ut. Vi öppnade kistan och fann en docka. Vi döpte dockan till Annie. Sofia tyckte dockan var jättefin och frågade om det var okej att hon tog hem den. Det var det såklart. Nästa dag i skolan kom inte Sofie. Det var liksom helt tomt bredvid mig. Vår mentor hade Sofies mamma med sig när hon kom in till klassrummet. Hon hade tårar i ögonen. Alla undrade vad som hade hänt. Jag kommer aldrig att glömma dem orden som Sofies mamma sa den gången.
- Sofie finns inte längre. Hon dog inatt. Allt blev tyst. Ingen sa någonting. Så var det.

Dockan AnnieWhere stories live. Discover now