Dockan Annie

Kapitel 4: Jonas...

- Vad hemskt! Sa jag till mamma.
- Ja, det var det verkligen.
- Så gumman, har du lärt dig något nu?
- Jaja!, sa jag.
- Bra!, Jag bara frågade.
Asså, jävla kärring!,Tänkte jag tyst för mig själv.
Gumman, det är mat!, ropade mamma från köket.
- Vad blir det till lunch?, frågade jag.
- Lunch?, Det är ju middag.
Middag? Hur länge hade mamma och jag suttit och pratat?!
- Kommer!
När jag kom till köket så märkte jag att något var fel. Mamma var inte som vanligt.
- Är det något?, frågade jag.
- Mm... Det är en sak jag vill berätta. Du vet att Jonas har varit på akuten några gånger nu. Jonas är min pappa.
- Ja, och vad är det med det?
- Jag fick just ett samtal från sjukhuset och..
Mamma brast plötsligt ut i gråt.
- Mamma jag vill att du säger vad det är som har hänt.
- Jonas... Han.. Finns inte längre, stammade hon.
Jag blev tyst. Jag rörde inte en min. Men sedan brast också jag ut i gråt. Jag sprang in till mitt rum och slängde igen dörren så hårt jag kunde. Men klockan
Var redan 00:45 och jag var tvungen att sova.
Jag vaknade igen 01:34. Jag hade försökt sova men det gick inte. Och gissa varför? Någon krafsade.
- Meeeen!, sa jag med lite trött röst. Jag hade haft en så jobbig dag igår. Jag ville bara sova nu. Inte gå upp till vinden. Men krafsandet fortsatte en ganska lång tid och jag var tvungen att gå upp och kolla. Jag gick upp för den branta trappan och upp till vinden. Precis som förra natten kommer ljudet från kistan. Jag öppnar kistan och där ligger dockan. Men det är en sak som inte stämmer. Dockan ler inte, dockan ser inte neutral ut utan dockan ser ledsen ut.