Dockan Annie

Kapitel:5

Första gången såg dockan neutral ut. Andra gången såg dockan glad ut och nu såg den ledsen ut. Det finns ett samband. Första natten såg den bara vanlig ut och då kände jag mig varken ledsen eller glad lite mitt i mellan liksom. Den såg neutral ut, precis som jag kände mig. Andra gången såg den glad ut, och jag kände mig glad för att jag hade gjort tvärtemot vad mamma sagt. Och nu. Jag hade fått reda på att pappa dött och nu var jag såklart ledsen. Konstigt nog var dockan också det.

Herregud! Hur kan dockan ha samma känslor som jag har hela tiden. Jag har faktiskt tänkt att jag tar ner den till mitt rum och lägger mig och sover.

Nästa morgon när jag gick upp var det små röda spår ut till köket. Jag böjde mig ner och smakade. Det smakade järn. Järn? Blod? Kan det vara blod på golvet?! Jag följer spåren och kollar. När jag kommer ut i köket ser jag vart dem leder. Mamma ligger livlös på golvet, med en kastrull kokande vatten över sig. Men värst av allt, dockan sitter bredvid och ler.
Jag skyndar mig fram till mamma ruskar om henne och känner pulsen och hjärt- och- lungräddning. Hon har inga hjärtslag, ingen puls, hon lever inte längre! Nu larmar jag ambulans och polis och säger att dem ska åka till Vallhallavägen 98 i Ystad. Dem säger att dem kommer direkt. Jag kastar mig över dockan och slänger den hårt i marken 2 gånger. Men när jag ska göra det den 3:e gången, tar dockan tag i min hals och trycker. Det här gör riktigt ont! Efter slaget mot magen kräks jag. Men jag kräks blod. Efter ännu ett slag mot huvudet blir allt svart.