The water was too deep ~ foscar

18

Jag spänner hela kroppen, väntar på att smällen ska komma. Jag trycker ihop mig runt tjejens kropp.
Men smällen kommer aldrig.
Istället hör jag de dunkande ljudet ifrån något som är några millimeter ifrån mitt huvud.
Det tar tre sekunder innan jag fattar att det är tåget som är ovanför mitt huvud.
Rädslan börjar krypa uppför ryggen och jag blir stel som en pinne.
Jag vågar inte andas, tänka eller titta.

Svetten börjar rinna ifrån mina armhålor och ifrån min panna. Paniken börjar tränga fram.
Mitt grepp hårdnar om tjejen.
Det dunkande ljudet ifrån tåget tränger in i mina trumhinnor.
Det dunkande ljudet lugnar ner sig en aning, strax där efter stannar det.
Jag blundar.
Försöker att inte tänka på hur trångt det är och på hur ont det gör i min kropp.

Det känns som det går en evighet innan tåget börjar dunka iväg igen.
Jag känner en vindpust. Mina ögon öppnar jag men ser bara en massa suddiga figurer.
Jag hör en massa skrikande och en massa röster.
Jag vänder mig om och ser tjejen. Hon ligger ihop krympt vid min sida. Hon tar försiktigt upp sitt huvud. Hennes bruna ögon lyser.
Jag gör ett försök att ställa mig upp. Mina ben skakar något enormt och jag hyperventilerar.
Min syn klarnar upp sig och jag böjer mig fram till tjejen.

" kan du gå? " Frågar jag, min röst låter så svag och liten.
" Nej " viskar hon svagt och blickar ner på hennes ben. De svarta jeansen är förstörda och blod droppar nerför benet i en väldig mängd.
Utan ett ord tar jag tag i hennes arm och lyfter upp henne i min famn.
Var jag fick styrkan ifrån?
Det har jag ingen aning om.
Jag lägger henne på kanten.

Människorna som står där uppe flockas runt henne och tar upp henne.
Jag hoppar lätt upp på perrongen igen. När jag står på perrongen blir det knäpptyst och allas blickar vilar på mig.
De granskar mig upp och ner.
" Ta hand om tjejen " säger jag bara och vänder mina steg rakt emot rulltrapporna.
På skakiga ben går jag igenom folkmassan som snabbt delar på sig.
Allas blickar borrar in i min stjäl.
Jag tittar bara rakt fram, tar upp mitt huvud. Håller det högt.

När jag slutligen når rulltrappan ställer jag mig på ett utav stegen och den tar mig upp.
När jag kommit upp och gått ut ifrån dörrarna slår en kall men frisk vind pust emot mig.
Först då fattar jag vad jag har gjort.

Jag överlevde.

------------

Har hela berättelsen i huvudet så vet exakt hur den kommer se ut nu! Uppdateringen kommer bli bättre.
Har förresten gjort en ny omslagsbild, vad tycker ni?
Ha en super mysig onsdag.
Puss och kram <33