The water was too deep ~ foscar

5

Jag tar en liten klunk av den starka ölen.
Nu har det gått en fyra dagar sedan de där hände, de där hände med Oscar. Eftersom att han trodde att jag sov när han kysste mig så har han inte sagt något eller bettet sig annorlunda. Jo, han kanske har gett mig några osäkra blickar. Jag har lust att ta tag i honom och fråga alla mina frågor som jag legat vaken på och grubblat över de här nätterna. Alla de äckliga frågorna. Men den frågan som skär mest i mig är om han gillar mig på det sättet, jag menar man kan ju inte bara råka pussa någon i nacken.

För varje dag, sekund och minut som går känns det som att tiden sakta rinner iväg - vilket den gör också. Och egentligen borde jag ta tag i allt men min rädsla och feghet stoppar mig. Jag kan faktiskt inte erkänna för mig själv att jag är förälskad i min bästa vän. Jag kan verkligen inte det. Alla de här nätterna då jag legat bredvid Oscar har jag haft en sån otroligt stark längtan efter honom, jag vill ha honom. Men jag vet att jag inte kan få honom och tro mig det har jag gråtit över i ungefär två år.

Festens dunkande musik gör att mitt huvud håller på att sprängas. Enormt starka tankar innanför skallen och musik dundrandes utanför är ingen kombo för mig iallafall.
Ölen bränner i halsen och jag har lust att dricka mig full och bara glömma att vara ledsen. Men Katia har förbjudit oss att röka och dricka oss fulla.
Ogge har jag sett några gånger bland havet av dansandes lite lätt fulla ungdomar. Han var faktiskt med en tjej, vilket förvånar mig då han är väldigt blyg för nya människor - särkilt tjejer. Omar och Oscar har jag däremot inte sett någon gång, vilket förvånar mig då området inte är så värst stort.

Egentligen så gör jag inget. Jag, Felix Sandman står själv med en öl i handen på en fest. Det är nästintill skrattretande. Jag ställer ner ölen på det lilla bordet bredvid mig och blickar ut ibland folkmassorna och det färgglada blinkande ljuset ifrån discolamporna. Jag försöker att ha kul men det går inte.
Jag känner mig ensam och vilsen, vilket också är olikt mig.
Jag är den självsäkra, glada och roliga Felix Sandman. Nej, jag var den personen.

Tillslut tappar jag lusten och orken. Jag korsar mig fram bland de dansande och svettiga kropparna, efter ett tag av kämpande kommer jag till utgången ifrån lokalen.
Den kyliga natt luften möter mig och även möter jag lukten av rök och jag kramar om mig själv för att göra ett försök om att hålla värmen någorlunda. Jag har endast en svart t-shirt på mig.

Utanför lokalen är inte bara jag utan också rökande människor.
" Felix Sandman " ropar någon men jag har redan börjat springa till hotellrummet. Jag hör flåsande andetag bakom mig men snabbar på benen och tillslut är jag framme vid den stora röda två våningslägenheten där jag Katia, Ogge, Omar och Oscar bor i.
Under oss bor också några andra, jag tror det var någon tjej som var i min ålder.

Jag springer upp för trappan och kommer till korridoren där de tre dörrarna står. Jag går långsamt och ju närmre jag kommer mitt och Oscars hotellrum desto mer hör jag stön.

----------------
Känner mig elak som slutar kapitlet mitt i när det är spännande.. Meheheheh ((:
Tycker allmänt att detta kapitlet sög litegrann men ajjaja.
Tack till alla som röstar och kommenterar, betyder myckeeet <3
Kram!