Jag går mot skolan. Eller rättare sagt min undergång. Jag gillar inte så mycket att vara i skolan. Alla är typ uppdelad i olika grupper.
Dem Coola och Populära, Plugghästarna och dem Smarta, Sportfånarna och såklart, dem utstötta. Tyvärr är jag med dem utstötta. Ingen annan. Alla andra som inte är med dem utstötta, är accepterade. Och det är ingen som är med i dem utstötta. En patetiskt, dum grupp som alla har skapat, men inte frivilligt. Inte medvetet. Den bara skapades.
När jag kommer fram till skolan, tar jag ett stort andetag och samlar mod innan jag går in.
I korridoren är det som vanligt. Proppad med elever. Men jag lyckas att komma fram till mitt klassrum ändå. Korridoren är konstigt nog stort, men alla tar så mycket plats, så att det blir rena krigsplatsen. Antingen tar man modet och knuffar man tillbaka, eller ta emot smällarna och fortsätter att gå, eller blir man nertrampad och mosad av allas fotsteg som skiter i vems som ligger på golvet. Ja, om det inte är någon viktig person, en Populär.
När jag går in så vänder alla sig om och tittar på mig. Några kastar blickar på mig och sedan fortsätter dem vad dem än gjorde innan jag kom in. Jag är ju inte någon viktig, jag är luft, damm, ingenting.
Jag går och sätter mig på min vanliga plats. I mitten till höger sida. Vi sitter två och två men vi är ett udda nummer så jag får sitta själv. Hela tiden. Ingen vill heller sitta bredvid mig. Dem vill inte hänga med en utstött och inte heller få ett ryckte. Det är de farligast som finns, att få ett rykte. Om det är ett dåligt, du är körd. Är det ett bra, grattis, du kan få hög status och kan göra dig Populär. Du finns, folk lägger märke till dig, du är någon.
Mina tankar avbröts när dörren öppnades igen och alla andra tittade mot dörren. Ingen mindre än Ashley Cortney kom in i klassrummet. En populär och cool tjej. Folk slutade hålla på med vad dem gjorde innan. Tjejerna sa "Hej" till henne och hoppades säkert på att hon skulle säga "Hej" tillbaka. Killarna busvisslade på henne och hon fnissade på sitt lilla tjejiga sätt, antagligen för att få killar att falla.
Sen såg hon mig. Jag tittade åt ett annat håll. Jag vill inte att hon ska bråka med mig. Men det var försent. Hon flinade när hon kollade på mig. Fan. Helvete. Det betyder otur för mig.
Jag såg Ashley gå mot mig, i sina fula klackar. Hennes klackar skapade ett ekande ljud, som på gång på gång fastnade i mitt huvud. Hon gick med huvudet högt, självförtroende på topp, vilket man själv inte skulle kunna göra.
Hon stod nu framför min bänk.
"Hej", Sa hon.
"Hej", säger jag fast inte lika stark och säker som hon gjorde.
Hon tog min penna som låg på bänken. Hon hade den i handen.
"Vad ful din penna är, säger hon. "Precis som du" .
Pennan är turkosfärgad, min favorit penna. Den hade jag fått av min mamma innan hon dog, så den var mycket värdefull för mig.
"Okej..", sa jag osäkert.
Jag ser på hennes belåtna flin, hon har planerat något.
Hon släpper pennan på golvet.
"Ops!" Säger hon och flinet blir ännu större.
Jag suckar och reser mig upp från stolen.
När jag sätter mig på knäna för att ta upp pennan, känner jag plötsligt något hårt mot min rygg och kraften var så stark så att den gjorde så att jag ramlade framåt. Jag landande på golvet med ett duns.
Eleverna i klassrummet tittade på oss. Dem börjar skratta. Ashley flinade elakt mot mig.
"Du är så himla patetisk", säger hon. "Inte konstigt att dina föräldrar är skilda, du måste vara helt värdelös för dem".
Alla börjar skratta ännu mer.
Hon tar pennan och bryter av den. Sen kastar hon delarna av pennan till mig och går.
Som jag sa, detta är min undergång.
