You're My Star (A Swedish Dylan O'Brien Novel)

Kapitel 6

Att förklara hur romantisk vinterträdgården var vore helt omöjligt, en sådan romantisk restaurang hade jag aldrig varit med om förut. I det svarta taket lyste små spotlights som fick en att känna sig som man satt under natthimlen full av stjärnor och runt omkring mig befann sig levande ljus och lugna, mörka färger som påminde mig om ett avslappnande spa. Vi satt i mitten av rummet och runt oss fanns en vit tygsoffa och ett avlastningsbord med en champagneflaska i ett isbad, dessutom var utsikten över New Yorks lysen en historia av sig själv. Jag tittade ut på havet av ljus och log ett mjukt leende.

"Jag visste att du skulle gilla det" sa Dylan och tittade på mig med stora ögon och med ett leende på hans läppar, jag nickade och mötte hans blick medan jag kände för att ställa mig upp och börja dansa till den lugna, romantiska musiken som spelades i bakgrunden.

"J-jag är helt chockad, detta är helt fantastiskt" svarade jag och fortsatte att le ett stort och glatt leende, just nu kände jag för att äta efterrätten som var på väg till oss. Både förrätten och huvudrätten hade varit otroligt goda och nu var det dags för den bästa rätten, efterrätten som skulle bestå av chokladtårta. Så otroligt gott.

"På tal om fantastisk så bokstavligt längtar jag till chokladtårtan" sa jag och kände hur min mun började vattna sig, Dylan skrattade och nickade medan han tittade på dörren som förhoppningsvis snart skulle öppna sig.

"Kan du inte berätta lite mer om dig själv? Jag fick inte veta så mycket av Ally" sa Dylan med ett charmigt leende, jag skrattade och besvarade hans leende.

"Det finns inte så mycket att prata om, innan när jag bodde i Chicago jobbade jag på en fotostudio som tog hand om bröllopsfoton. Min mamma och lillebror bor kvar i Chicago och sedan jag flyttade hit har mamma inte slutat tjata om hans födelsedag och att jag ska komma och hälsa på, så nästa vecka får jag ta och åka tillbaka till kalla Chicago medan mitt jobb får ha en paus" sa jag och märke direkt hur för mycket fakta jag hade gett honom.

Jag skrattade och log mot honom, han log sött tillbaka och tittade ned på sin ena hand som låg tillgänglig på bordet.

"De.." Dylan hann inte längre förrän hans mobil plingade till och snart efter kom den typiska Iphone ringsignalen som så många i hela världen använde sig av.

"Ursäkta" sa han medan han tog upp mobilen och svarade, han höjde ögonbrynen och nickade innan han log ett stort leende och svarade med ett glatt "ja".

Jag satt och tittade på honom när han gjorde miner, gester och andra roliga uttryck som jag aldrig sett honom göra förut. Om jag inte hade tittat på honom hade jag antagligen varit uttråkad eftersom samtalet pågick i flera minuter innan han tillslut avslutade med ett "hejdå".

"Jag hatar att säga detta men jag måste flyga till L.A ikväll" sa Dylan och mitt roande ansiktsuttryck försvann och ersattes med en chockad och frågande min.

"Har något hänt?" Sa jag och tittade på honom med höjda ögonbryn.

"Jag har fått en ny roll och måste komma dit för förberedelser, jag skulle gärna velat vara här hela kvällen. Förlåt" sa Dylan och jag skrattade och skakade chockat på huvudet.

"Det är okej, jag.. Eh jag kan gå" jag ställde mig upp och råkade putta till bordet så mitt vin snabbt flög över mig och förstörde min klänning. Jag suckade och drog min hand genom mitt lockade hår. Dylan ställde sig upp med en både oroad och förbryllad min medan han kom fram till mig och tog upp vinglaset.

"Förlåt, jag... Jag blev bara..." Sa jag men inga ord kom fram eftersom hela denna situationen gjorde mig både generad och irriterad. Dylan skakade på huvudet och tittade mig i ögonen med ett svagt leende.

"Det gör inget, det var mitt fel. Jag kan betala för klänningen, det var inte meningen att göra dig upprörd"

"Va? Nej sluta jag, herregud.. Du ska inte betala för något, om du bara... Jag har inget att ta mig hem med så du får gärna köra hem mig, om du vill såklart" svarade jag på Dylans irriterande sätt att säga förlåt, även om det egentligen inte var hans fel utan jag blev alldeles för upprörd över en sådan liten sak. Jag är helt patetisk.

"Såklart, kom" Dylan tittade på min hand och jag kunde se i hans anstränga min att han kämpade med att bestämma sig om han skulle ta min hand och visa mig ut eller om han bara skulle gå med mig i hälarna.

Istället för att vänta på hans beslut gick jag och log ett väldigt litet leende mot honom eftersom jag var alldeles för generad för att göra något annat, han kom snabbt efter mig och jag kunde känna den pinsamma stämningen mellan oss. Som tur var är bilturen inte alltför lång.

@#@#@#@

Dylan hade följt mig till min dörr och sagt ett till förlåt och ett hejdå innan vi lämnade varandra till helt olika saker, han skulle kliva på ett privat flygplan och jag skulle slänga den "sexiga" klänningen och sedan lägga mig i soffan och titta upp i taket medan jag skulle tänka på den pinsamma kvällen.

Jag satte mig i soffan och lade mina händer i mitt ansikte innan jag började skratta åt hela kvällen, hur allt gick bra i början men förstördes av mina alltför många förhoppningar om en fantastisk kväll. Mitt under mina förstörande tankar ringde min mobil.

"Det är Sophia" svarade jag och väntade på svar.

"Hej gumman, det är mamma. Jag har pratat med Ally och hon sa att du kunde komma hem imorgon så jag har beställt en flygbiljett till dig" jag höjde ögonbrynen och suckade en djup suck.

"Jag kan beställa flygbiljetter, mamma" sa jag och förstod sedan hur otroligt irriterad jag lät, jag gav ifrån mig en till djup suck och log ett svagt leende.

"Förlåt, jag har haft en jobbig kväll. Tack, jag ska packa ikväll.. När går flyget?"

"Klockan två går flyget, sedan tar det ju inte lång tid så du ska vara hemma vid fem-tiden"

Jag nickade och svarade ett snabbt "okej", men egentligen ville jag bara lägga mig i sängen och gömma mig från världen som pågick runtomkring mig.

Detta har varit en pinsam och generande kväll, bara ta mig någon annanstans. Tänkte jag för mig själv när jag hade lagt på och var påväg mot mitt sovrum. Jag kunde fortfarande känna hur mina kinder var hetta efter händelsen med Dylan och jag kände på mig att det skulle ta ett bra tag innan den känslan försvann.

Jag vet och förstår att det inte är ett jätte intressant kapitel men jag planerar.... Och förhoppningsvis gillade ni kapitlet och snart kommer nästa komma upp!
/ Ida :)