Kapitel 5

640 23 8
                                    

Mina händer landade nervöst på dörrhandtaget, det var nästan så jag kunde höra mitt hjärtslag slå. Varför är jag så nervös? Jag har gått på dejter innan, men jag har däremot aldrig känt denna känslan förut. Som om jag egentligen inte vill öppna, utan jag vill bara ha känslan av att han kommer till min lägenhet och hämtar mig. Att vi kommer ha en fantastiskt kväll, utan att någon skämmer ut sig själv.

Med en långsam rörelse öppnade jag dörren, utanför stod Dylan med en bukett i handen. Han hade på sig ett par svarta jeans med en mörkblå-grå tröja och ett par gråa skor. När jag såg honom med buketten av både vita och rosa blommor kunde jag inte hjälpa mig själv att le. Nu hade all nervositet försvunnit ur mitt system och kvar fanns mitt nyfikna sinne.

"Hej" sa Dylan med ett snett leende.

"Hej" svarade jag och besvarade hans leende, det kändes som om det hade tagit någon minut innan Dylan avbröt tystnaden som låg mellan oss.

"Dessa är till dig" med en rörelse hade jag en bukett framför mig, jag log större än jag någonsin gjort. Något som alla mina närmsta vänner vet om mig är att jag älskar att få buketter, eller blommor för den delen. Så att få en rosa och vit bukett av en kille jag nästan precis träffat fick mig att skina upp som en sol.

"Du hade inte behövt ge mig något" sa jag när jag tog emot blommorna, Dylan skakade på huvudet och tittade på mig och sedan på buketten.

"Men jag... Tack, jag uppskattar de. De är jättefina, tack!" Nästan skrek jag ut, jag stelnade till och suckade. Jag lät alldeles för uppspelt. Istället för att bli generad skrattade jag ett tyst skratt som gjorde att jag mådde lite bättre, Dylan log stort mot mig och började själv att skratta. Detta började ju perfekt.

"Jag ska bara sätta dessa i vatten och så kan vi åka" sa jag och gick in till mitt lilla kök för att hämta en vas, när den var fylld med vatten mötte jag Dylan i dörren igen och låste efter mig.

"Så vad har du tänkt att vi ska göra?" Frågade jag, ännu en gång lät jag alldeles för uppspelt. Dylan tittade på mig med höjda ögonbryn och ett svagt leende på hans smala läppar.

"Om jag avslöjar vad det är, blir det ingen överraskning" svarade Dylan och mötte mina ögon, jag skrattade och nickade.

"Okej, men om det blir bungyjumping tar jag bussen hem" sa jag och tittade seriöst på Dylan som nu hade skratten i halsen, jag gav själv ifrån mig ett tyst skratt som fick Dylan att titta på mig med hans bruna ögon.

"Något säger mig att du inte är ett fan av höjder?"

"Låt oss bara säga att jag blir illamående om jag är högst upp i Empire State Building och jag tänker aldrig gå upp dit igen efter förra gången min mamma tvingade upp mig där, aldrig" svarade jag och kände en rysning från ryggraden som sträckte sig ut till mina fingrar.

"Innan jag flyttade hit var jag och min mamma här för att se på lägenheter, hon tyckte att det skulle vara trevligt att se hela New York från den förfärliga byggnaden och på något sätt fick hon upp mig men när jag väl var där uppe fick jag en sån panikattack att jag sprang in i dörren på vägen ut" sa jag och tittade på Dylan som var tvungen att hålla in skratten.

"Det är okej, skratta på du. Men du skulle sett bulan i min panna som jag hade i veckor" svarade jag och snart kunde jag höra Dylans högljudda skratt jämte mig, själv kunde jag inte heller hålla in skrattet efter minnet som jag aldrig kommer glömma.

@#@#@#@

Efter en ganska kort åktur med både skratt och tystnad parkerade Dylan utanför en restaurang, jag blev en aning besviken eftersom jag gärna hade velat ha en olik och speciell dejt med skådespelaren som nu öppnade min bildörr. Jag log och mötte hans ögon, en kort sekund fastnade jag i de hasselbruna ögonen innan jag snart kom tillbaka till verkligheten.

"Även om jag så så gärna skulle vilja äta på denna tråkiga restaurangen är det tyvärr bara ett stopp" sa Dylan med ett leende, jag tittade frågande på honom.

"Va?" Jag tog Dylans hand och klev ut från den svartlackerade bilen. Med höjda ögonbryn tittade jag upp på Dylan och hans underhållande ögon medan jag himlade med mina.

"Är det ett roligare ställe än en tråkig, högljudd restaurang som bara har vaniljglass som efterrätt?" frågade jag och fick Dylan att skratta ett tyst men ändå underhållande skratt.

"Låt mig gissa, vill du ha chokladtårta som efterrätt?" fick jag som svar, jag tittade chockat på honom och fick en förvånad min.

"Hur visste d.."

"Låt mig bara säga att Ally, din assistent gav mig lite fakta om dig innan idag när jag skulle träffas om en till photoshoot" sa Dylan med ett stort leende, jag tittade generat och chockat på honom.

"Ally.."

"Nej det är okej, hon var trevlig. Jag fick också veta att du fyller år den 21 augusti och att du föredrar hundar framför katter" Jag började skratta åt Ally som alltid så tvunget ska bli överglad om just dejter och killar. Dylan fick ett svagt leende på läpparna medan han gav från sig samma tysta skratt som innan.

"Eftersom du nu har lite mer fakta om mig, vad säger du? Ge mig lite intressant fakta om en så populär skådespelare som du" sa jag och tittade upp på Dylan och hans ögon som såg roade ut.

"Jag är född den 26 augusti här i New York och har alltid bott här sedan dess, även om jag reser mycket med mitt jobb som skådespelare. Jag är ett stort Mets fan och har spelat i ett band, Slow Kids At Play, som trummis"

Jag nickade och log mot honom, han skrattade och besvarade mitt leende.

"Så, kommer vi vara framme snart eller skulle jag valt ett par ballerinaskor istället för högklackade?" Sa jag och tittade ned på mina fötter som kämpade för att fortsätta gå, även om de gärna skulle vilja gå barfota.

"Bra tajming, nu är vi framme" Svarade Dylan och visade mig ett "rum" mitt ute i skogen med glasfönster som visade den underbara utsikten över New York, man kan nog inte kalla det ett rum utan en vinterträdgård som omringades av lampor och romantiska lysen som fick hela mig att skina upp som en sol.

"Vad tycker du?" Dylan tittade ut på det glänsande havet av lampor från de höga byggnaderna och sedan på mig med en nöjd min.

"Det är helt otroligt, hur kunde du hitta detta stället?" Frågade jag och log mot honom, han skrattade och skakade på huvudet.

"Jag och min familj brukade åka upp hit när jag var liten, däremot var inte vinterträdgården här då utan restaurangen har det som uthyrning för stora fester" svarade Dylan och tittade på det fantastiska glasrummet, jag nickade och fortsatte beundra alla romantiska ljus som omringade oss medan jag kände hur den pirrande känslan i magen spred sig som ett virus genom hela min kropp och fick håren att resa sig på mina armar.

Vad tycker ni? Jag försöker göra den spännande och intressant att läsa men ibland måste man ju få med fakta om huvudkaraktärerna så den kan inte alltid vara spännande och intressant. Men förhoppningsvis tyckte ni om detta kapitlet och jag ska försöka lägga upp nästa så snabbt jag kan!

- Ida

You're My Star (A Swedish Dylan O'Brien Novel)Where stories live. Discover now