You're My Star (A Swedish Dylan O'Brien Novel)

Kapitel 3

Jag vaknade av det höga och jobbiga pipet av min väckarklocka, ännu en dag av fotograferingar.

Med en rörelse satt jag uppe och gnodde mig i ögonen med mina knutna händer, jag hade ett svagt minne av när vi valde ut bilder igår och plötsligt fick jag ett leende på läpparna.

Jag ställde mig upp och valde ut ett par blåa jeans och en vit skjorta, tillsammans med det satte jag upp mitt bruna hår i en hästsvans och sedan fixade jag till lite smink.

När hela min morgon rutin var klar tog jag min väska och joggade ned för trapporna, idag hade jag 5 fotograferingar.

Den första var med en ny artist som hade med sig hela sitt crew, det var såklart okej. Men de höll på och tjata om att de hade en intervju efter så jag var tvungen att skynda mig, bara det förstörde hela min dag.

@#@#@#@

"Sophia, du vet mycket väl att du ska komma hem till din lillebrors födelsekalas!" Jag nickade och gav från mig en tyst suck.

"Mamma, ja såklart vet jag det" jag pausade och tog ett andetag för att rensa hjärnan.

"Men du vet inte hur mycket jag har och göra här, idag har jag 3 fotograferingar till och imorgon är det ännu fler!" Jag försökte låta övertygande till min mamma men jag kunde höra på hennes röst att hon inte förstod varför jag inte kunde komma. Även om jag förklarade varför.

"Han fyller 10 och han har inte träffat dig på evigheter, kan du inte ta en dag ledig och komma hit?" Jag suckade ännu en gång och tittade på Ally som hade fullt upp med att skriva på papper och svara i telefon.

"Jag ska se vad jag kan göra" jag kunde höra mammas lättande suck från andra sidan luren, jag gnuggade min tinning och blundade.

"Jag ringer senare, men..." Jag pausade och drog in ett djupt andetag.

"Ha inte förhoppningarna för högt mamma, jag vill vara där för Sam. Men han är 10, jag är säker på att han klarar sig utan mig en födelsedag"

"Om jag ska vara ärlig så har Sam andra saker att tänka på än sin syster, vet du att han har börjat ta hem tjejer?" Mamma gav från sig ett tyst skratt, jag log och skrattade.

"Hälsa hela familjen från mig"

"Såklart, hejdå gumman" sedan hörde jag ett klick, jag lade ned min mobil i min väska och började gå ut från mitt kontor.

Med snabba steg var jag ute vid Ally's bord och hon tittade upp på mig.

"Var det din mamma igen?" Frågade hon och jag nickade.

"Sams födelsedag är på tisdag, jag älskar min mamma men hon tror att Sam behöver mig mer än han gör" svarade jag och tittade på hennes nyfikna ögon.

"Jag är säker på att han vill se dig, men din mamma vill också se dig, tänk på det. I alla fall, jag kan fråga Lucy om du får ledigt på måndag till onsdag, men det är svårt med dina bokningar" Ally tittade upp på mig och ned på min - och sin egen - kalender.

"Jag ska se vad jag kan göra" sa hon sedan, jag log tacksamt mot henne.

"Tack" sa jag och tittade på min klocka, om 1 timme skulle jag ha en till fotografering. Om jag går nu, kan jag hinna att äta lite också.

@#@#@#@

När hela dagen hade gått satt jag mig ned på min kontorsstol och började titta igenom lite papper, plötsligt kom Ally inrusandes och pekade på min telefon.

"Du har ett samtal på linje 2" sa hon och log mot mig, jag nickade och plockade upp luren.

"Sophia Abigail" jag väntade otåligt på svar.

"Sophia, detta är Dylan, Dylan O'Brien" jag höjde på ögonbrynen och fick fram ett svagt leende.

"Dylan? Är du sugen på en till fotografering?" Sa jag och skrattade, jag kunde höra hur han också fick fram ett högt och bekant skratt.

"Nej, men jag skulle vilja fråga om du hade lust att äta middag med mig imorgon?" Jag öppnade munnen och tittade chockat på Ally som nyfiket mötte min blick.

Detta kändes konstigt, vi har träffats en gång och han frågar om jag vill äta middag?

"Eh, ja. Ja det vore trevligt" jag log ett obeskrivligt stort leende och kunde knappt märka att Ally nu stod vid min dörr för att försöka tjuvlyssna.

"Okej, jag... Hämtar dig klockan 6, eller altså... Jag"

"Haven street 212" sa jag snabbt och jag kunde höra hur Dylan skrattade åt mig.

"Jag hämtar dig klockan 6, på Haven street 212" jag nickade och skrattade.

"Okej, vi... Ses då..."

"Eh, ja"

"Okej, tack för att du frågade"

"Varsågod, eller ja... Hejdå"

"Hejdå" sedan hörde jag ett klick, jag satte tillbaka telefonen och lade händerna för mitt ansikte. Tack för att du frågade? Jag är alldeles för oförberedd för detta.

Jag hoppas ni tyckte om kapitlet! Ni måste säga till om det går för snabbt fram och om ni har några idéer eller bara något att säga till om så får ni gärna kommentera! :)

- Ida