Lämnad ensam

Del 2

Hemma släpper jag ut allt, alla tårar all smärta. Det är skönt att få känna men väldigt jobbigt också. För att jämna ut smärtan jag känner inombords så tar jag en kniv, utan att tänka skär jag upp tre jack i fotleden. Det är inte så att jag är deprimerad eller något. Jag gör det för att känna verklig smärta, det är lättare att ta än den smärtan jag känner i mig just nu. Såren är inte så djupa men det svider och dunkar. Blodet rinner sakta ner och jag går till toan och tar ett blött papper och torkar av blodet.

Jag tar min telefon och skriver till Virvla, som jag alltid gjort när jag mått dåligt på grund av mammas frånvarande och andra jobbiga saker som skolan och Lisas dryga ord. Det har dock inte hänt på länge, att jag orkat skriva till Virvla. Den här gången så mår jag dåligt på grund av saker jag inte ens kan greppa och sätta ord på.

Eftersom jag inte vet vad exakt som får mig att må så dåligt så skriver jag bara att jag saknar henne och att hon borde komma och hälsa på. Jag lägger telefonen på toastolen och sätter mig på golvet. Min kropp känns tung och jag vill bara gå och sova.

I början så skrev jag med Virvla varje dag men sen blev det mer och mer sällan, jag försökte hålla kontakten men det är som att Virvla inte vill. Hon svarar bara kort och sällan på mina snaps. Det har lett till att jag inte orkar skriva till henne heller.

Pling!! Ljudet får mig att hoppa till. Med en snabb blick på mobilen inser jag att Virvla redan svarat. Svaret är dock mycket kort och får min image att vända sig. "Jag kommer nog inte." Har hon skrivit. Jag sjunker ihop på golvet med mobilen i ett hårt grepp. Vill inte min bästa vän, eller iallafall före detta bästa vän, inte se mig längre. Ännu en gång rinner tårarna fram, jag kan inte se något eftersom tårarna täcker mitt synfält. Till slut går det inte att gråta längre, jag sitter bara och hulkar med andan i halsen. Ögonen vill inte hålla sig öppna och när jag ger upp stänger dom känner jag hur min kropp lugnar ner sig och jag tänker hur skönt det vore att bara dö här och nu och aldrig behöva möta verkligheten igen.