Farligt nära

Kapitel 2

Hej! Så jag vet att det inte var någon som läste de första två delarna men jag tänkte om jag uppdaterar lite oftare kanske det blir roligare att läsa, jag vet inte men hoppas att ni gillar kapitel två och så får ni som alltid gärna kommentera om ni har förslag på hur det ska fortsätta eller så!!//

Trots att det inte fanns en riktig Stig att ta sig fram på var terrängen enkel att ta sig fram i och det dröjde inte länge innan jag skymtade ett hus. Huset var litet och byggt av brunt trä. På taket växte det mossa och skorstenen som var gjord av sten rykte en aning. Lukten av bröd fick magen och kurra men jag visste att jag var tvungen att fokusera. "Kom då Ricky! Är du rädd eller?!" Ropade en kaxig röst och jag var säker på att de hade närmat sig. Paniken smög sig på och jag bestämde mig för att gömma mig i det höga gräset bakom stugan. Jag tittade mig förskräckt omkring, rädd för att de skulle komma bakom mig men efter en stund skymtade jag Noahs ljusblåa hoodie. Plötsligt slog tanken mig att den gamle mannen inte visste vad som försegick och att han kanske hade kommit till skada. Man viste aldrig vad de här tre var kapabla till...
Nu hade de kommit mycket närmare och mitt hjärta slog väldigt fort vid det här laget. Jag var rädd. En geting satte sig på min tröja men inte ens det hade kunnat få mig att röra mig nu. Endast en giftig orm eller en björn hade kunnat få mig att ställa mig upp. De gick fram till stugan och bultade ovänligt på dörren. Ingen öppnade. De bankade igen; "Ricky vi vet att du är där inne och vi kommer inte att lämna förrän du kommer ut!" Fortfarande inget svar. Mitt hjärta bultade fortare när Sam började att kolla sig omkring. Han var bara några millimeter ifrån mig men tack gud att han inte fick syn på mig för då hade jag varit körd. Efter några minuter av att ropa hördes prassel inifrån skogen och deras mask av tuffhet droppades genast. Elias tog flera steg bakom innan de alla tre började springa som rädda små flickor. Jag kunde inte hjälpa att skratta tyst när jag såg hur mannen kom skrockandes ut viftandes med käppen i vädret. Han började så trevlig! "Tack!" Skrattade jag och ställde mig upp. Han nickade åt mig och log innan han tog fram en stor rostig nyckel ur fickan. Han låste upp dörren till stugan och välkomnade mig in. "Där borta är telefonen hoppas att du förstår dig på en sådan gammal mackapär!" Skrockade han och pekade på en sån telefon som du får yta i knapparna i en cirkel för att skriva in numret. Jag kollade skeptiskt på den. Inte för att jag inte visste hur man använde den men för att det kändes för bra för att vara sant att den skulle fungera.
Jag tog av mig skorna och gick i riktning mot telefonen. Jag knappade in mammas nummer och lyfte luren *peep ... *peep... imponerad kollade jag ner på telefonen som stod på det lilla träbordet i hallen och väntade nervöst på ett svar. "Hej! detta är Linda vem är det jag pratar med?" En lättnadens suck lämnade mina läppar när jag hörde mammas röst. "Hej! Så det har uppstått ett litet problem... jag gick vilse på min promenad i skogen och nu ringer jag för att se om du skulle kunna hämta mig... " en nervös blick letade sig fram till mannens ansikte och jag höll för micken när jag frågade vart vi befann oss och han gav mig en adress. Mamma lät förstående och sa att hon skulle kolla så snart som möjligt. Jag vände mig mot mannen igen och han gick in till köket. Köket var litet men gulligt, det nästa var gjort av trä och en röd och grön matta låg på golvet under köksbordet som hade fyra stolar. "Skulle du vela ha lite bröd?" Frågade han och utan att tveka tackade jag ja. Det hade doftar gott hela vägen ut. Jag satte mig vid köksbordet och mannen tog fram en bit av brödet med smör och ost på. Den luktade fantastiskt och den rykte fortfarande för att det var uttagen från Ungern. Han fnyste när han satte sig mitt emot mig; "så bara ute på promenad huh?!" Jag undvek ögonkontakt och fokuserade på mackan istället.