Farligt nära

Kapitel 1

Hej igen! Hoppas att ni tyckte om första delen och även bilderna jag lägger in! Jag har nämligen tagit dem själv så ifall de inte är helt perfekta så vet ni varför//

Jag hade gått i skogen i ungefär en kvart men var redan helt slut. Jag satte mig på en halvrutten trästubbe för att vila. Kunde den här dagen bli mer konstig? Vad ville de mig?! Jag skrattade åt mina egna tankar. Skogen jag befann mig i var vacker. Solens strålar lös igenom enkel av träden och skapade ett perfekt och behagligt ljus. Mossan klädde till viss del både träd, stenar och marken och gav det en vacker utsmyckning med små vita blommor runt omkring. Träden satt hyfsat tajt men det var forfarande enkelt att ta sig fram. Jag reste mig upp igen och började gå. Fåglarna kvittrade i vårsolen och strålarna värmde mina bara armar. Förutom fåglarna var det helt tyst. Jag kunde höra min egen hackiga andning. Marken var fuktig av dagg från natten viltet var tecken på att det började att bli somnar. I mitt huvud fantiserade jag om vilka roliga grejer jag skulle göra i sommar som att bada och äta glass. Den traumatiska händelsen som just utspelat sig bara någon kilometer bort från mig var som bortblåst men den kalla brisen. Detta var någonting jag njöt av.
Efter att ha gått i ungefär en halvtimme så började jag komma ut på en Stig vilket var ett gått tecken. Det betydde förmodligen att jag närmade mig ett hus eller kanske en småstad. Jag gick igenom i mitt huvud vad jag skulle säga när jag knackade på något hus som jag hoppades på att stöta på snart. Hej, skulle jag kunna få komma in? Nej det lät jättekonstigt har ni någonting emot att jag lånar eran telefon i två minuter? Kanske. Plötsligt hör jag en gren gå av i buskarna framför migoch jag väcks ur mina tankar. Hjärtat slår snabbare och jag funderar på att vända om när jag hör någon hosta. Mina skräckslagna fantasier om vargar och björnar spricker därmed och jag vågar andas igen. "Ha-hallå?" Stammar jag. Inget svar. "Jag behöver bara låna en telefon så jag kan ringa hem..." fortfarande inget svar. Inbillade jag mig?
"Jag har nog inte så mycket att hjälpa dig med grabben!" Skrockade någon bortom de närmaste träden. "Va?" Jag fattade ingen ting. En man steg fram och viftande mid käppen åt ett specifikt håll;
"Där borta ligger min stuga, gosse och den har jag inte lämnat på 20 år!" Han hostade till och tog sig om ryggen medans han gjorde en grimase. "Där finns bara en väldigt gammal telefon som jag bara använder om jag skulle råka ut för något nödfall!" Fortsatte han. Mannen var gammal och såg ut att vara över 70 år. Han hade på sig ett par smutsiga jeans och en vit T-shirt med kaffefläckar på. På huvudet hade han en mössa som jag bara sett dem ha i Emil i Lönneberga. Hans käpp var bara en täljd träpinne som såg ut att kunna gå av vilken sekund som helst. "Men snälla detta är ett nödläge jag lovar! Jag måste ringa min mamma och berätta vart jag är så att hon kan komma och hämta mig!" Mannen tittade på mig med skeptisk blick. "Och vart exakt tror du att vi befinner oss om jag får fråga?" Jag blev tyst och kollade skamset ner i marken "jag vet inte" mumlade jag. Plötsligt vände jag mig om i panik och började sedan springa i samma riktning som mannen hade pekat med käppen. Jag hörde röster.