3.

21 0 0
                                    

Veckorna gick. Veckorna blev till månader och månader blev till år. Två år gick utan att jag gjorde någonting. Jag bara gick där och var så jäkla kär i honom utan att våga säga ett enda pip. Jag och Josh hade bara småpratat lite men vi hade fortfarande inte haft en hel konversation.
"Kom igen nu Olivia, du kan göra det här!" intalade jag mig själv, och började gå mot Josh som hade ryggen mot mig. Halvvägs framme vid honom så stannade jag och fegade ur. Jag vände mig om och jag såg att Sara viftade med armarna och försökte visa "FORTSÄTT OLIVIA FORTSÄTT" men jag klarade det inte. Jag var alldeles för rädd. Men vad kunde egentligen hända? Josh var den gulligaste personen i världen. Han var så snäll och omtänksam. Det skulle inte spela någon roll om jag skämde ut mig eller inte.
Jag gick mot Sara med tårar i ögonen.
"Vad ska jag göra? Jag är alldeles för feg för det här" sa jag snyftandes.
"Om det är meningen att ni ska bli tillsammans så kommer ni bli det. Vänta så får du se..."

mitt livWhere stories live. Discover now