mitt liv

7.

Julen och vintern passerade. Jag glömde bort Josh för ett tag och spenderade en massa tid med med familjen och vänner istället för att oroa mig om honom.
Quoten "If it's meant to be, it will be" blev intryckt i min hjärna under alla dessa månader som jag mådde skit, så jag antar att jag tillslut började lyssna på den. Jag sket i Josh och tänkte:
"Vad fan, varför sitter jag här och deppar över en kille? Jag missar ju den roligaste perioden i livet."
Så våren passerade och jag mådde bättre än någonsin förut. Jag hade börjat komma över Josh, för jag förstod att det ändå inte skulle bli något mellan oss... Men sen kom Valborg. Jag var på majbrasan med Sara och Amanda som vanligt. Vi gick alltid till samma majbrasa, den största av de som fanns i vår lilla stad.
"Kan vi gå hitåt?" sa jag helt plötsligt. Jag vet inte vart det kom ifrån men jag hade en bra känsla i magen.
Sara och Amanda tittade förvånat på varandra.
"Eh, jag antar det."
Jag började gå runt brasan och Sara och Amanda kom bakom mig. Mitt förslag var bra. Vi stötte på en massa härliga kompisar som vi stod och pratade med ett långt tag. Helt plötsligt vände jag mig om precis när Josh gick förbi. Jag blev helt stum. Jag hade inte sett honom på flera månader och nu var han bara någon meter från mig.
"DET ÄR JOSH" visk-skrek jag. De hörde mig inte. "SARA, AMANDA, DET ÄR JOSH" Jag visste inte vad jag skulle göra. Känslan var inte lika "häftig" som förut. Det pirrade bara litegrann.
"Vad händer med mig" tänkte jag. "Varför känner jag inte samma 'pirr' längre...?"