f.s | Min brors bästa kompis 2

sju - olyckshändelse

Tiden går, om jag har kvar min tidsuppfattning så har jag suttit i detta rum i 10 timmar men jag kan va fel ute. Jag vet inte om det är natt eller dag ute. Allting i rummet jag sitter i är kolsvart, det finns inte en enda ljuskälla. Mobilen har jag inte på mig, den är borta sedan länge.

Tänk om jag dör här, tänk om jag aldrig mer kommer få se Felix, Ogge, Oscar och Omar. Jag vill inte dö, inte än.

En dörr hördes öppnas och rummet fylldes med ljus. Personen kom in i rummet och skrattade lite.

"Emelie Emelie Emelie" var det enda jag hörde innan allting blev svart igen och mitt minne försvann.

Ljuset träffade mina ögon och jag öppnade dem. Det var så ljust så jag var tvungen att av reflex lägga händerna ovanför ögonen. Sakta men säkert tog jag bort mina händer och vande mig vid ljuset. Jag kollade runt, jag låg på marken i en gränd och jag visste exakt vart jag var. Jag tog upp min hand mot min panna som gjorde oerhört ont. Torkad blod kunde jag känna med fingertopparna.

Sakta men säkert tog jag mig upp på benen och började gå, om jag hade rätt så låg denna gränd precis bakom min och Felix lägenhet. Jag fortsatte att gå fram till gränden och jag hade rätt, det var den bakom lägenheten. Försiktigt började jag gå mot ytterdörren och gick in i vår lägenhetsdörr.

"Emelie?!" hörde jag någon skrika och allt jag fick ur mig var ett ynkligt mm. Fotsteg hördes och jag lyfte blicken

"Vad har hänt?!" sa Felix och sprang snabbt mot mig och omfamnade mig i en kram, ingenting kom ut ur mig. Fler fotsteg hördes och snart såg jag alla killarna stå bakom mig och Felix och det dröjde inte länge förrän de kom och kramade om oss i en stor gruppkram. De släppte taget och mig och hjälpte mig till soffan i vardagsrummet. Ogge försvann snabbt bort men kom lika snabbt tillbaka med ett glas vatten och alvedon. Jag kollade på killarnas ansikten, de var fyllda med skräck.

"Emelie, vad har hänt?" frågade Felix oroligt och drog sitt finger lätt på min panna och kind. Ogge gav mig vattnet och alvedonen och jag svalde det snabbt innan jag satte mig upp ordentligt i soffan.

"Jag ramlade när jag skulle gå och hämta pizzan och slog i ansiktet" sa jag och skakade lite lätt på huvudet

"Men du har ju varit borta i två dagar?" fortsatte Oscar. Hade jag verkligen varit borta så länge?

"En mamma hjälpte mig till sjukhuset så jag var där" ljög jag. Jag kan inte säga vad som verkligen hände.

"Polisen sa att du inte fanns på sjukhuset" sa Omar och kollade oroligt på mig. Jag mötte Felix ögon, han såg så rädd ut.

"Jag hade tappat min telefon så de visste inte vem jag var så jag var en sådan där John Doe vettni och jag var medvetslös ett bra tag så jag kunde inte säga vem jag var" sa jag och ett litet leende kom upp på Felix läppar.

"Så länge inget allvarligt hände dig" sa Felix och kysste mig lätt på pannan, bredvid det som började nu bli ett ärr. Ett svagt leende kom upp på mina läppar.

Åh Felix, du ska bara veta vad som har hänt.