f.s | Min brors bästa kompis 2

åtta - gravid

Hey! There's no other way

It's the way of life

You gotta live right now somehow and whistle like...

It's gon' be OK

Yeah, we can make it right

And if you get knocked down

Get up and whistle like...

Hördes det från studion. Killarna stod och spelade in lite musik medan jag satt utanför i en soffa och tog det lugnt. Månaderna har gått och killarna blir bara större och större. Det är april månad nu och jag har inte hört någonting av personen som hotat mig sedan jag blev kidnappad i två dygn. Märket som personen gjorde i min panna har nu blivit ett ärr som går från mitten av pannan, över ögonbrynet och ned på kinden, det är inte vackert men jag kan inte göra någonting åt det. Felix gick på att det var så att jag ramlade men Ogge tror inte riktigt på mig, men jag har sagt att det var sanningen.

Killarna kom ut från studion och Felix sprang och slängde sig på mig, men det dröjde inte länge förrän han blev bortdragen av Ogge.

"Felix, var rädd om Ogge Junior" sa Ogge och jag skrattade lätt åt honom innan jag lade händerna på min mage.

"Ogge Junior? Pfft.. det är en Enis Junior" sa Oscar och skrattade. I mitten av januari fick jag reda på att jag var gravid och vi beslöt oss för att behålla det. Alla var helt okej med detta, även fansen. Vi har inte fått mycket negativa kommentarer alls, bara några, men de kanske förstår att deras boyband Felix har växt upp och är redo för att skaffa familj.

"Jag tror fortfarande att det är en tjej" sa Omar och gick och kramade mig. Allting är lugnt mellan mig och Omar igen, han sa att han bara var full när han kysste mig på nyår och jag sa att de var okej. De andra vet inte att det har hänt och förhoppningsvis får de aldrig veta.

"Är ni klara så vi kan gå?" frågade jag och killarna nickade som svar. Vi begav oss ut i vårvärmen, utanför studion stod det fullt med tjejer som vanligt. Jag gick lite åt sidan för att inte vara ivägen, men det skulle jag inte ha gjort.

Så fort jag har gått åt sidan känner jag en hand läggas över min mun och jag dras bak till en gränd. En silvertejpsbit sätts över min mu och jag kan inte skrika, mitt skrik kvävs. Ett slag mot magen, spark mot magen.

"Att du aldrig lär dig att du ska låta Felix vara" sa rösten och jag kände direkt igen den. Det var personen som hade gett mig ärret och som hade kidnappat mig i januari.

Slagen och sparkarna mot magen fortsatte och jag började direkt gråta, det gjorde så fruktansvärt ont. Långt långt inne visste jag att nu händer någonting med mitt barn men jag ville inte inse det. Personen fortsatte att slå och sparka och jag kände en konstig känsla i min mage som gick nedåt mitt kön.

"Emelie?!" hörde jag någon skrika och personen slutade genast sparka och försvann. Jag tog bort tejpbiten och började skrika och det dröjde inte länge förrän jag såg killarna komma springandes.

"Emelie, vad hände?" frågade Ogge som hade sprungit snabbast och kommit fram till mig först. Jag satte mig upp men direkt kände jag hur jag började kissa ned mig.

"Ogge, jag tror jag precis kissa på mig" sa jag och vi drog upp min klänning som jag haft idag och såg hur mina ljus tights var alldeles röda. Precis då kom Felix och såg hur blodet började rinna på marken. Han stannade tvärt och när hans ögon mötte mina kände jag hur tårarna åkte nedför kinderna.

Felix, jag är ledsen att jag älskar dig. Jag är ledsen över att jag finns i ditt liv och var tvungen att utsättas för detta så jag blev utsatt för sparkar så jag precis fick missfall. Ett missfall av vårt barn. Ett missfall av ditt barn Felix, jag är ledsen att jag är kär i dig.

A/N: Okej jag har absolut ingen aning om man kan vara i 3:e månaden och mista sitt barn men jag tror man kan det så vi kör på det. Annars så är det inte så många kapitel kvar nu hörrni.