f.s | Min brors bästa kompis 2

nio - sanningen

- Felix perspektiv -

Blodet rann ned på hennes ben, tårarna rann ned på hennes kinder. Verkligheten sjönk in, vi förlorade precis barnet. Tårarna rann ned på mina kinder, att detta verkligen händer sjunker inte in i hjärnan. Jag tror att så fort jag vaknar imorgon bitti kommer jag lägga armen om Emelie och stryka min hand på hennes utputande mage. Det kommer inte hända. För vi miste vårt barn. Mitt älskade, älskade barn, jag kommer aldrig få se dig, få hålla i dig.

Jag vaknar upp med Emelie bredvid mig, vi har inte någon av oss sovit speciellt mycket inatt. Mesta av tiden har vi hållt om varandra och gråtit. Igår direkt när Emelie hade mist barnet åkte vi till akuten ifall de kunde försöka rädda eller någonting, jag vet inte hur det där fungerar. Ingenting kunde de göra. De undersökte Emelie i 30 minuter och sedan fick vi åka hem, med beskedet att vi hade råkat ut för ett missfall. Ett missfall av vårt första barn tillsammans, eller som skulle bli vårt första barn tillsammans.

Sakta men säkert drar jag mig ifrån Emelie som äntligen har lyckats somna, jag smyger försiktigt ut ur rummet och ner till vardagsrummet där jag hittar Ogge tittandes på ett gammalt Vänner-avsnitt.

"Hej" sa Ogge försiktigt medan jag satte mig bredvid honom

"Hej" svarade jag och försökte titta på avsnittet men jag orkade verkligen inte koncentrera mig.

"Hur mår hon?" frågade Ogge och kollade mot mig, jag kunde känna hur tårarna försiktigt trängde sig fram men jag blinkade bort dem innan jag svarade Ogge.

"Hon har nog mått bättre" svarade jag och Ogge nickade som svar

"Hur mår du då?" frågan skar sig i hjärtat på mig.

"Har mått bättre men det är helt okej ändå" svarade jag och Ogge nickade innan han började kolla på avsnittet igen. Sanningen är att jag inte alls mår bra, jag har just precis blivit av med en del av mitt hjärta. Jag har precis förlorat en av mina bästa ägodelar tillsammans med Emelie, såklart jag inte mår bra. Ingenting kommer vara detsamma nu.

Avsnittet avslutas och jag hör hur Emelie börjar skrika, fort ställer jag mig upp och springer till sovrummet och slänger armarna om henne.

"Såja Emelie, jag är här, jag är här" sa jag lugnande medan tårarna började rinna nedför mina kinder. Hon fortsatte att skrika och försökte att slita sig loss från mitt grepp men jag höll kvar henne. Jag fortsatte att säga lugnande ord och tillslut efter en stund slutade hon skrika och somnade i min famn. Försiktigt lade jag henne ned i sängen och stoppade om henne innan jag gick till Ogge igen.

"Posten kom, ligger i köket" sa Ogge och jag mumlade ett ja som han antagligen inte hörde. Jag gick mot köket och gick igenom posten - räkningar, reklam, vykort från mamma som var utomlands och sen ett vitt kuvert som det stod Emelie på.

Jag öppnade kuvertet det stod Emelie på och såg att det endast innehöll ett papper med massa text på. Jag började läsa brevet.

Att du aldrig ska lära dig Emelie. Jag berättade ju för dig att du skulle lämna killarna ifred men det gjorde du inte, så konsekvenserna blev som de blev. Jag hoppas innerligt att du förlorade barnet. Du förtjänar inte att få barn tillsammans med Felix - han älskar dig inte. Han har dig bara som tröst, en brud som han kan sätta på när han vill. Han har inga känslor för dig så du kan lika gärna försvinna ur hans liv. Medan du försvinner ut ur hans liv, försvinn ur Ogges, Oscars och Omars också. Försvinner du inte blir konsekvenserna ännu värre än ärret du fick av mig eller sparkarna i magen. Nästa gång kommer jag sikta på hjärtat, du ska dö!

Jag slängde brevet och gick med bestämda steg mot sovrummet. Jag sparkade upp dörren och Emelie vaknade med ett ryck och kollade förvirrat på mig.

"Säg sanningen" sa jag och jag kände hur tårarna började bildas

"Va?" frågade hon

"Säg sanningen om hur du fick ärret och hur du var borta i två dagar. Berätta sanningen om vad som hände igår" sa jag och tårarna började rinna nedför kinderna

"Jag har ju sagt att jag ramlade på isen..." var det hon fick fram innan jag avbröt henne

"Emelie, jag läste precis ett brev du fick där det stod att konsekvenserna om du inte lämna mig var att du skulle dö. Ljug inte för mig" sa jag och nu brast även Emelie ut i gråt.

Efter ett tag började Emelie samla sig och berättade hur allting låg till, att hon blivit kidnappad utav en person som hon inte vet vem det var. Att personen tagit en kniv och rivit henne i ansiktet och att hon igår blev misshandlad av samma person. Att någon gör såhär är sjukt, att någon har mage till att genomföra det endast för att de förmodligen är en Foooer och inte respekterar mitt privatliv.

Jag ställde mig upp och gick och hämtade datorn och startade en videoinspelning. Emelie satt och kollade på mig med en misstänksam blick. Jag kollade rakt in i datorns kamera innan jag började prata.

"Hi everyone. As some of you might know, we, I and Emelie, lost our child yesterday because Emelie got several punches in her stomach. Some of you might know that Emelie slipped on some ice and got a big scar over her face this winter. None of this is true. For about 45 minutes ago Emelie recieved a letter which I luckely read. In the letter it stood that Emelie should leave me and the other guys alone - and if she don't the person who wrote the letter will kill her." jag tog en paus och strök bort några tårar som började rinna nedför mina kinder. En djup suck lämnade mina läppar.

"If you, who ever you are, don't stop sending these king of letters to Emelie, of you don't stop punishing her jsut because I love her, I will quit the band. Im serious about this, if this don't stop I will stop being a member of The Fooo Conspiracy. Believe it or not, but Emelie will always be more important to me than the band, so please, stop it." sa jag och avslutade sedan videon. Jag gick in på bandets Facebook-sida och laddade upp videon.

Detta är inte okej, det är inte okej att misshandla någon, att skada en person fysiskt bara för att personen är tillsammans med mig. Det är inte rätt för någon, jag vill inte utsätta Emelie för något mer av detta och om det inte slutar genast slutar jag i bandet - utan tvekan.