Ditt Hjärta

~Kapitel 2~

~Kapitel 2~

Joe kör oss till sjukhuset i regnet. Först småpratar han och mamma, men efter en stund tystnar de. Då sätter han på radion. Det är en smörig poplåt där någon skrålar om att ge sitt hjärta till någon. Mamma kastar en blick på Joe som fattar vinken och genast byter kanal. Han rattar in en telefonväkteri för "alla själar där ute som fått hjärtat krossat".
- Men för tusan! Fräser hon.
Nersjunken i baksätet under en fleecefilt iakttar jag en stor regndroppe som sakta glider längs rutan.
- Bry dig inte om det, mamma, viskar jag andfått. Det gör ingenting. Men honstänger av radion och så åker vi resten av vägen under tystnad. Det är inte mycket trafik och de flesta butikerna har sina ståljalusier nerrullade. De skrattar och skämtar och har intet bekymmer i världen. Den ena tjejen är mycket äldre än jag men har långt mörkt hår, precision jag innan de klippte av det eftersom det är lättare att sköta. Hon har armen om sin kompis. De dansar fram på den våta trottoaren och sjunger i regnet. Jag möter hennes blick när vi kör förbi och hon ler och vinkar impulsivt. Jag vinkar sakta tillbaka, men känner mig plötsligt elak. Hon anar inte hur gärna jag skulle vilja byta plats med henne just nu.

Klockan är nästan tre när vi kommer fram till sjukhuset. Fast det är mitt i natten är det mycket folk i rörelse. Joe letar reda på en rullstol till mig till kardiologen.
Jag är glad att mamma får lov att stanna. En timme senare när sköterskan sätter den genomskinliga plastasken över mitt ansikte grips jag av panik. Jag väntar mig att känna lukten av gas eller något, men märker ingenting. En fruktansvärd tanke dyker upp: tänk om narkosen inte tar och jag fortfarande är vaken när de opererar mig?