Ditt Hjärta

~Kapitel 1~

~Kapitel 1~

- Becky... Becky... Vakna, gumman.
Jag slår sakta upp ögonen.mamma står bredvid soffan, i nattlinnet. Jag har sovit här nere i vardagsrummet eftersom jag inte orkar ta mig uppför trapporna till mitt rum längre. Det känns som att bestiga Mount Everest i morgontofflor. Mamma sträckte sig över soffbordet där alla mina terränglöpningspriser står, och tänder den lilla bordslampan. Hennes ansikte är skrynkligt av sömn och det korta håret spretar år alla håll. Jag sneglar på klockan på spiselkransen. Tjugo i två.
- Vad är det?
Min styvfar Joe står i hallen och pratar med dämpande tonfall i telefon.
- Är det mormor? Frågar jag. Har det hänt något?
- Mormor mår bra. Det var sjukhuset som ringde. Dom vill att du ska komma in genast.
- Nu? Frågar jag och mamma nickar och tittar uppmärksamt på mig.
- Men det är mitt i natten!
- De kan ha ett nytt hjärta åt dig. Mitt utslitna hjärta hoppar över ett slag.
- Men...
- Vi måste åka på en gång. Mormor kommer hit och passar Danny. Mammadag en blå ryggsäck dinglande i handen. Det var den vi köpte när jag blev uppsatt på transplantationlistan. Jag tittar uttryckslöst på ryggsäcken. Det var så längesen sedan att jag inte ens kommer ihåg vad jag valde så noga att stoppa ner i den.
- Mamma...
- Vad är det?
- J-Jag kan inte åka dit.
- Vad menar du?
- Jag kan inte åka dit, säger jag mer bestämt. Mamma tittar bekymrat på mig. Jag är inte redo, säger jag.
- Inte redo? Hon tittar häpet på mig. Becky, vi har väntat i flera månader!
- Det är mitt i natten... Nu griper jag efter halmstrån. Jag har inte tvättat håret. Jag brister i gråt.mammakramar mig som om jag vore fyra år och inte fjorton. Varje natt
senaste månaderna har jag drömt samma mardröm. Och varje natt har den blivit läskigare. Jag jagas av en flock rödögda vargar. Utmattad stapplar jag framtill en flod, men det finns någonting där i djupet, någonting som får vattnet att verka hotfullt. På den andra stranden ropar alla åt mig att komma över, att det är minnena chans. Men jag får aldrig veta om jag klarar det, förvarade natt vaknar jag med mina hjärtslag dunkande i öronen, våt av svett och kippande efter andan.
- Det kommer att gå bra, Becky, säger mamma.
- Är du säker på det? Jag tittar länge och väl på henne. Hon svarar inte.
- Jag är rädd, erkänner jag.
- Ja, det vore konstigt annars, viskar hon med ostadig röst. Hon kramar mig hårt och stryker mig över mitt otvättade hår.
Jag tänkespråk mardrömmen och inser att jag har ett val. Antingen kan jag stanna hemma och tvätta håret och gående långsam död till mötes de närmsta månaderna, eller också kan jag åka till sjukhuset, låta någon skära ut mitt hjärta, sy dit en död människas hjärta och kanske, kanske lyckas ta mig över till andra sidan.
Vad nu det innebär.