Ditt Hjärta

~Kapitel 3~

- Nu är det gjort, Becky... Vakna, sömntuta.
Jag har ingen aning om vem det är som pratar med mig eller vad det är som är gjort, men jag har ont i halsen och munnen är torr som sandpapper.
- Ska jag hämta is som du kan suga på? Frågar en annan, glättigare röst.
Jag är inte säker på det heller, men jag nickar ändå och lägger all min energi på att tvinga upp ögonlocken. Det får jag genast ångra. Det är ljust i vardagsrummet. Alldeles för ljust. Teven står och tjuter, men programmet är jätte konstigt - en massa vågiga linjer och siffror. Och någon har stulit min soffa. Förvirrad tittar jag ner och ser tunna plastslangar som är fästa i min handled, mina armar och Gud vet var. En del av dem är kopplade till teven.
- Hur mår du, vännen?
Jag är säker på att jag känner igen den där rösten. Lätt illamående försöker jag vrida på huvudet. Mamma och Joe sitter vid sidan om min säng. I dörren ut till korridoren bakom dom står en lång, mörkhårig kille med bruna ögon och stirrar på mig.
- Var är Danny? Frågar jag förbryllat.
- Han är i skolan, svarar Joe.
- Du ligger ju på sjukhuset, tilläger mamma och stryker min panna. Sjuksköterskan sa att du kunde känna dig lite groggy när du vaknade. Jag tittar nyfiket på det stora bandaget på mitt bröst och undrar hur något som väger så lite kan göra så ont. I korridoren hör jag dörrar som slår igen, okända röster som sorlar och telefoner som ringer i ett. Jag tar ett djupt andetag och drar in lukten av desinficeringsmedel blandat med lukten av kokt fisk. Nu börjar jag sakta lägga ihop två och två.
- Doktor Sampson säger att det har gått väldigt bra. Ett enkelt ingrepp. Din mamma och jag hade ett långt samtal med honom igår, säger Joe. Han har svart skäggstubb på hakan och mamma har mörka ringar under ögonen. En ung sköterska kommer in med isbitar i ett glas. Efter henne kommer en kvinna med stetoskop runt halsen. Hon ler och säger att jag ser pigg ut, sedan börjar hon kontrollera några av slangarna som är fästa vid mig. Killen är borta. En vaktmästare kör förbi med en liten flicka som sitter hopkurad i en rullstol och kramar en gigantisk, rosa leksakskanin.
- Igår?
- Det är onsdag eftermiddag. Du har haft ditt nya hjärta i mer än fyrtioåtta timmar, säger mamma lyckligt. Du behöver inte vara rädd mer, Becky. Nu kommer allting ordna sig.

När mamma och Joe har åkt hem för första gången på två dygn och jag blir ensam i mitt rum några minuter tittar jag ner på mitt bandagerade bröst igen. Inuti mig slår mitt nya hjärta rytmiskt och stadigt, och håller sakta men säkert på att ta mig tillbaka till livet. Mitt nya liv.
Äntligen kommer jag att bli frisk och stark nog att göra allt jag inte haft energin att ens tänka på de senaste två åren. Snart kommer jag få gå ut med mina kompisar, till och med börja springa igen. Jag tar ett långt, djupt andetag och andas ut långsamt. Jag längtar efter frihetskänslan när jag springer ut i den friska luften och vet att ingenting kommer att hända mig.
Lyckokänslan går som en stöt genom kroppen. Den får mig att rysa av iver och glömma smärtan. Pärsen är över. Trots alla risker har jag klarat mig över till andra sidan floden. Jag klarade det. Ja, inte på egen hand. Det är doktor Sampson och hans team jag ska tacka. Och någon annan förstås.
Min donator. Jag vet inte ens vad han eller hon hette. Det enda jag vet är att personen i fråga hade samma blodgrupp som jag, och att hans eller hennes liv tog slut några timmar innan jag fick mitt hjärta. Plötsligt slår det mig: min familj är lycklig samtidigt som donatorns familj lider och sörjer. När det och allt som hänt mig de senaste dagarna sjunker in börjar tårarna rulla nerför mina kinder. Innan jag vet ordet av snyftar jag okontrollerat. Siffrorna på monitorn blir högre. Apparaten börjar pipa ilsket och två sköterskor kommer rusande.
- Jag mår bra, säger jag när de skyndar sig att se efter så att allt är okej, och lättade stänger av larmet. Jag lovar.