Ditt Hjärta

~Kapitel 4~

Idag, allt eftersom narkosens biverkningar börjar avta, känner jag att jag är tillbaka bland de levande. Sköterskorna kollar fortfarande temperatur, blodtryck, puls och syresättning varannan timme, men doktor Sampson kommer och berättar hur nöjd han är med utvecklingen. Dessutom tittaren sjukgymnast som heter Sahasra in. Hon berättar att hennes namn betyder "nystart", vilket är passande eftersom det är just vad hon planerat för mig genom att hjälpa mig att resa mig för första gången sedan operationen.
Jag har väldigt ont överallt trots det smärtstillande i droppet som rinner in i min arm. Jag gnäller så mycket som möjligt och hoppas att hon ska tycka synd om mig och lämna mig i fred. Med ett glatt leende ignorerar Sahasra mina protester och hjälper mig sakta upp. Hon kunde lika gärna ha bett mig att gå tio ronder mot en världsmästare i sumo-brottning.

Jag har precis kommit upp på fötter när jag i ögonvrån får syn på någon annan som befinner sig i rummet. Åskådare är det sista jag vill ha.
- Jag känner mig som en cirkusapa, säger jag och sneglar över Sahasras axel mot den brunhårige killen som ser ut att vara i min ålder. Men Sahasra uppmuntrar mig att försiktigt ta några steg på stället. Grabben verkar inte fatta vinken. Det kvittar hur sjuk jag är, tänker jag irriterat. Jag skulle aldrig ens drömma om att glo på en annan patient på det viset. Några minuter senare när jag lägger mig igen känns det som om jag har blivit överkörd av ett tåg. Flera gånger.
- Jag kommer igen imorgon. Då provar vi något lite mer ansträngande, lovar Sahasra med ett leende. Kanske en kort promenad och några enkla armrörelser.
- Underbart, svarar jag. När jag tittar upp inser jag att min publik har tröttnat och gått. Det ser jag verkligen fram emot.
- Du måste använda ditt nya fina hjärta, säger hon på väg ut ur rummet.