Tror du jag bryr mig?

Kapitel 2

Camilla behöver inte veta något om mitt konstiga möte med Adrian, det var ju helt obetydligt egentligen. Hon är i ateljen just nu och letar efter inspiration, jag kan väl lika gärna göra samma sak, en liten sketch bara. När jag sätter mig ned vid bordet och tar fram papper och penna får jag en idé. Jag byter ut det vanliga tunna pappret mot ett tjockt akvarellpapper och börjar sketcha ut mina blommor. Blåklockor. Ingen bakgrund, bara blåklockorna i centrum med ett band som binder ihop dem till en bukett.

När blyerts delen är klar tar jag fram min akvarellfärg ur en av flyttlådorna. Jag blandar mörkblå, lila och ljusblå till den perfekta färgen för blåklockor, och fyller i skissen med lätta drag.

Teckningen blir klar precis i tid för lunch. Camilla hade också tagit en promenad på ön och kommit hem med en pizza som vi kunde dela på.

"Vad har du hittat på medan jag var ute?" frågar hon mitt i en tugga. Jag tvekar ett ögonblick innan jag svarar.

"Målat"

"Va? På riktigt?" Jag nickar. "Det är ju fantastiskt Bella! Jag visste att du skulle låta kreativiteten flöda igen när vi väl flyttat hit" utbrister hon och tar min hand och klämmer den. När jag slutade måla blev Camilla orolig, men för mig var det aktivt beslut som jag tog eftersom jag helt enkelt inte ville måla, inte i Stockholm i alla fall. Idag blev jag inspirerad och var på gott humör efter det lilla mötet jag hade med Adrian, bara jag får se honom igen.

Efter lunchen behövde Camilla åka till kontoret för att träffa alla och bli informerad om hur saker och ting fungerar där, så jag bestämde mig för att gå ut till trädgården och läsa och sola. Jag hinner precis öppna boken innan någon skuggar mig från solen med sin kropp.

"Behöver du verkligen vara mer brun?" Säger han "Du kommer få hudcancer typ imorgon om du fortsätter så där" Han har en tygkasse i handen som knappt har rum för handduken som sticker upp. Vad gör han i min trädgård? Och hur vet han var jag bor?

"Adrian, vad gör du här?" Jag häver mig upp på armbågarna från solsängen och studerar honom närmare. Han är nästan lika solbränd som jag, så han kan inte prata. Jag märker också hur hans T-shirt sitter tajt runt armarna och hur han fixar med sitt hår som hela tiden ramlar ner i hans ögon. Fortfarande lika blåa och förhäxande.

"Äsch, du verkade ensam och jag råkade bara gå förbi på väg ner till stranden" säger han och tittar ner mot den tomma stranden. Alla jobbar just nu. "Jag ska möta upp några vänner där nu och vi undrade om du kanske hade lust att följa med?" fortsätter han.

Vänner? Första dagen här och någon har redan frågat om jag vill hänga. Vad händer? Instinktivt tittar jag ner mot stranden, jag börjar faktiskt bli varm och de kan ju inte vara så dåliga. "Bella?" säger han och en elektrisk puls går genom mig när han säger mitt namn på det sättet. Så mjukt, så ömt, som om han är rädd att jag ska säga nej.

"Jag måste bara gå in och hämta min handduk" säger jag och reser mig upp.

När jag går in tar jag snabbt på mig shortsen som jag slängt i soffan och fiskar upp en handduk ur en oöppnad flyttlåda. När jag kommer ut igen står Adrian kvar, han har tagit upp min bok och läst på baksidan.

"Låter den bra?" frågar jag och närmar mig.

"Jag vet inte, har aldrig läst ut en bok i hela mitt liv" svarar han och kastar över boken till mig.

"Aldrig?"

"Aldrig. Att läsa är astråkigt, jag fattar inte hur du gör det" Han ger mig ett leende och börjar gå, jag går snabbt efter honom. "Du har nog aldrig försökt" kontrar jag och ler. Han svarar inte, bara skrattar.