"Stay safe, Stay alive" står det på väggen intill en gränd. En slogan värt att komma ihåg. Nån sorts epidemi verkar härja i stan. Något som startade med en rabiessmittad råtta som sedan måste muterats och nu värre än någonsin. Människor blir sjuka...
Jag sitter mitt emot Jossan vid ett matbord och har precis fått en tallrik framför mig. Varm mat. Jag slevar i mig det med all hast. Jossan säger åt mig att lugna ner mig. Alfred som står bredvid ger ifrån sig ett skratt.
De visar mig runt och introducerar mig för alla som bor och lever här i radhuset. Ingen bor dock på nedre plan på detta tvåplanshus. Det är säkrast. Här finns det bara två sätt att komma upp till övre våningen och det är trappor på utsidan. Där står alltid två på vakt. De har en lista för vem som ska vakta.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
De tar mig sedan till en lägenhet de tror ska passa mig bäst. När jag kommer in ser jag en familj på fyra stycken. Mamma, pappa och två små söner på 3 och 7 år.
"Patrik, Marie. Det här är Simone. Hon ska få bo här med er om det funkar bra för er." Säger Alfred och presenterar mig.
"Ja, absolut. Så länge du kan leva med att vi har en treåring som springer omkring här." Säger Patrik med ett skratt.
"Det är ingen fara." Säger jag och vänder mig sedan om för att se Alfred lämna.
"Är du ensam, Simone?" Frågar Marie.
"Det är bara jag. Jag har ingen aning var min familj är."
"Usch. Jag beklagar, men nu är du här och vi är här med dig." Säger hon och ler medan Patrik går bort till deras treåriga son som vill visa honom något han målat.
"Ingen fara. Jag får bara acceptera att jag inte hittar dem." Säger jag och försöker le tillbaka.
Marie visar mig till min säng. De har tydligen ett extra rum jag får sova i. De har gjort i ordning det för mig berättar hon. Förut var det pojkarnas rum, men som nu får sova i sina föräldrars rum.
Hon lämnar mig i fred och stänger dörren efter sig. Där står jag mitt i rummet. Framför mig har jag sängen med ett fönster ovanför sänggaveln. På höger sida står en mörkbrun byrå. Bakom mig bredvid dörren står ett skrivbord. Tapeterna är gula med små vita blommor. En massa posters pryder väggarna. Det är allt från djur till olika artister. En fluffig beige matta ligger på golvet framför sängen.
Något barn bodde här innan världen föll. Skrivbordet och byrån är tomma på grejer. Patrik och Marie måste tagit bort allt från den tidigare familjen som bodde här. Sängen är nybäddad också. Jag lägger mig på sängen och tittar upp i taket och försöker vara stark.
Jag tar ett djupt andetag och blundar. Försöker tänka på vad mamma alltid brukade säga. Hon sa alltid att jag var klok. Jag skakade alltid av mig det. Jag tyckte bara jag var logisk och att jag tänkte på hur andra har det. Det finns andra som har det värre än jag.
Värre än jag. Det finns nog verkligen det. Speciellt nu. Jag är trygg här på rummet och jag är inte sjuk. Det är då jag tänker på Adrian. Undrar om hans tillstånd blivit värre. Har han förvandlats helt nu? Jag kanske inte skulle lämnat honom ensam. Dö ensam låter fruktansvärt. Jag borde leta upp honom och se om han är okej, eller så okej som man kan vara när döden knackar på dörren.
