"Stay safe, Stay alive" står det på väggen intill en gränd. En slogan värt att komma ihåg. Nån sorts epidemi verkar härja i stan. Något som startade med en rabiessmittad råtta som sedan måste muterats och nu värre än någonsin. Människor blir sjuka...
Nästa dag när vi vaknar har det börjat regna. Det öser inte ner, det är mer som duggregn. Vi skyndar oss att packa ihop tältet. Tur att vi la in stormköket och allt annat i tältet innan vi gick och la oss. Vi går mot bilen och sätter oss. Tur det, för så fort vi sätter oss i bilen tar det inte lång tid innan det öser ner.
"Vi kan lika gärna köra nu." Säger Alfred och sätter igång bilen.
Jag tar fram min bok och läser en stund. Jag börjar bli hungrig. Vi åt aldrig äta någon frukost. När regnen slutat borde vi stanna och fixa käk.
Det tar sig sin lilla tid, men till slut kommer vi fram till en fin liten sjö där vi stannar. Vi parkerar en bit ifrån. Det vi inte ser är att en annan bil står närmare sjön. Vi tänker inte så mycket mer på det. När vi kommer närmare ser vi två huvuden sticka fram bakom bilen. Det är en man i runt Alfred ålder med en ung kvinna. Kanske hans dotter. Han riktar också ett vapen mot oss.
"Vem är ni? Det här är vår plats." Säger mannen ganska ilsket. Han skriker i alla fall inte.
"Ursäkta. Vi vill ingen illa. Vi är bara på genomresa. Vi är här för att sätta oss ner och äta." Säger Alfred och både han och jag håller upp armarna i försvar.
"Har ni vapen på er?" Frågar kvinnan.
"Nej, de är i bilen." Svarar Alfred då.
"Jag har en kniv, men den ligger i väskan." Säger jag, men varför? Antar att ärlighet varar längst.
Mannen sänker sitt vapen och kommer fram bakom bilen. Nu kan jag se en tydligare bild av dem. Mannen har halvlångt ljust hår, ser lite grått ut. Smutsiga kläder, men han ser inte allt för sliten ut. Kvinnan har blont vågigt hår. Hon har också slitna och rätt smutsiga kläder. De båda ser trötta ut. Gör vi inte alla det nu för tiden?
"Vad gör ni här ute om jag får fråga?" Frågar mannen och ser skeptiskt på oss.
"Vi är på väg till ett ställe för att...begrava Simones vän." Säger Alfred och tittar på mig.
"Usch, jag beklagar. Vi begravde mamma för inte så länge sen." Säger kvinnan och mannen tittar snett på henne. "Vadå? Vi gjorde ju det." Säger hon igen och ser på honom. Han bara himlar med ögonen.
"Alfred." Säger han och sträcker fram handen för att hälsa.
"Tomas." Säger mannen som också sträcker fram handen. "Och det här är Klara."
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
"Hej." Säger jag och hon ser på mig.
Jag lämnar denna obekväma stund och går ner till vattnet. Jag hör ur de båda männen börjar prata med varandra. Klara kommer i fatt mig. Hon står sedan med mig bredvid vattnet. Vi står tysta en liten stund tills hon börjar prata med mig.
"Det här är första gången på länge vi ens pratar med några icke sjuka."
