"Stay safe, Stay alive" står det på väggen intill en gränd. En slogan värt att komma ihåg. Nån sorts epidemi verkar härja i stan. Något som startade med en rabiessmittad råtta som sedan måste muterats och nu värre än någonsin. Människor blir sjuka...
Jag sitter på golvet på toaletten när jag hör hur det bankar på dörren. Jag sitter med knäna mot magen och gungar fram och tillbaka. Det bankar igen. Jag hör en svag röst. Är det någon farlig eller Adrian? Han kommer i för sig bli farlig så småningom.
Det slutar att låta på dörren. Jag hörde ingen komma in så jag vågar mig ut från toaletten. Jag smyger fram till fönstret och ser ut mot parkeringen. Där står det en röd bil. Jossan står bredvid med ett stort gevär och vid hennes sida står Alfred. Alla de smittade ligger döda på marken. Då öppnar jag dörren och tar några steg ut.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
"Vad ni skräms. Ni fattar inte hur rädd jag blev."
"Sorry, Simone. Vi kom hit med frukost." Säger Alfred och plockar fram något från baksätet. Idag har de inte kört hit med den bilen de brukar ha.
"Tack." Säger jag medan han räcker mig en tygpåse med två matlådor.
"Hur är det med honom?" Frågar Jossan och ser mot hans rum.
"Förhoppningsvis bra. Allt var bra igår, men har blivit värre sen jag såg honom senast."
Det känns som jag har en tung sten mitt i bröstkorgen. Det känns som ett svart hål. Jag är så rädd för den dagen han är helt förlorad.
"Du vet att du alltid är välkommen hos oss, men eftersom du vill vara med honom just nu är det bäst ni är här. Vi kommer dyka upp lite då och då." Säger Jossan och ler.
Jag ler tillbaka. Vi känner inte varandra alls, men jag antar att en pandemi gör att vi kommer närmare varandra. Fast det här är snarare en apokalyps. Det är dags att ta hand om varandra när världen gått under. Kanske det inte finns många dugliga personer kvar.
"Vi åker tillbaka nu. Är det något ni behöver?"
"Nej då, Alfred. Just nu har vi allt vi behöver. Fast en sak bara."
"Ja, vadå?"
"Har ni något man kan tvätta sår med?"
"Inte på oss nu, men vi kan se om vi kan hitta." Säger Jossan och öppnar passagerardörren.
"Jag vill göra allt så bekvämt för honom som möjligt." Säger jag och ser ner i marken.
"Jag förstår dig." Säger Alfred och öppnar bildörren. "Vi återkommer." Säger han och hoppar in i bilen.
Vi vinkar hej då och jag går med maten bort till hans rum. Jag knackar på dörren och säger att det är jag. Adrian öppnar dörren och han ser väldigt trött ut. När han ser att jag har nya matlådor med mig ser han genast gladare ut. Då kom jag på att jag borde lämnat tillbaka de gamla.
"Vi äter innan det svalnar." Säger jag och den här gången sitter vi inne hos honom.
Jag tittar på honom emellanåt. Jag känner att jag får en klump i halsen. Det där hållet i bröstet blir bara större och större. Snart slukar det allt i sin väg. Jag vill inte att han ska dö. Usch, vad hemskt det är att se honom så där. Inbillar jag mig eller har han blivit värre än igår?
