Lämnad Ensam (🇸🇪)

Kapitel 10 • Det nya huset

Jag frågade aldrig varför de lämnade Adrian bara så där. Tänkte de att så fort man blir smittad är man ett monster? För mig var han aldrig ett monster. Inte ens när han anföll mig. Jag tror fortfarande de finns där inne i sitt huvud, men de kan liksom inte kontrollera sig själva. Viruset har liksom tagit över helt.

Anette sa i alla fall att vi är välkomna när som helst. Vilket känns bra. För vem vet hur länge vi kan stanna här inne i stan. Jag bor gärna där ute på landet.

Jag sitter i soffan i vardagsrummet och alla är hemma. Barnen sitter och ritar vid ett bord. Mamma Marie sitter med dem. Patrik står och gör lunch i köket.

Vi körde hemåt väldigt tidigt igår. Direkt efter frukost var vi på väg. Anette ville ge oss lite mat som vi kunde ha på vägen hem, men Alfred tackade nej eftersom vi hade rätt mycket kvar. De borde spara allt de har till sig själva.

Jag reser mig upp ur soffan och går mot bordet. "Hej, Marie. Jag går ut en liten runda." Säger jag och ska gå när hon lyfter blicken och tittar på mig.

"Gå ut? Är det inte bättre du är inne? Vi ska äta lunch strax."

"Det är okej. Jag är i närheten bara. Jag går inte långt."

Vakten släpper förbi mig och jag går en liten runda runt kvarteret. Jag hittar en fin liten plats vid ett träd och där sätter jag mig ner. Jag plockar nervöst fram brevet. Jag håller det hårt med båda händerna, ser mitt namn på brevet och jag för ena handen över namnet.

Ögonen börjar tåras och jag samlar mod för att orka öppna det. Jag tar ett djupt andetag som jag redan gjort så många gånger. Hur kan någon betyda så mycket mycket när man knappt känner varandra? Sakta öppnar jag brevet. Jag håller andan.

"Kära, Simone. Jag vet att vi knappt kände varandra, men ändå så har du betytt så mycket för mig. När du läser det här är jag antagligen redan borta. Min sista tid i livet har varit mycket enklare med dig. Det var trevligt att känna att allt var normalt fast det inte var det. När mina föräldrar lämnade mig rasade allt. Jag hade blivit en monster i deras ögon, men du såg aldrig på mig på det sättet. Du såg mig som vilken människa som helst. Jag var aldrig ensam med dig. Jag gillar verkligen dig. Jag hoppas du till hittar brevet. Tack för allt. Om du träffar mina föräldrar hälsa från mig."

Jag torkar tårarna och sitter med brevet ett litet tag. Läser orden en gång till. Jag lägger tillbaka det i jackfickan. Jag vill bara sitta här och andas. Det är tyst här, alldeles för tyst. Det brukar låta mer. Det är vindstilla och jag kan inte ens höra några infekterade i närheten.

Det här skulle vara lugnet före stormen. För i nästa sekund kan jag höra en bil inte långt här ifrån. Jag springer allt vad jag kan tillbaka. Jag hinner inte springa upp för trappan så jag gömmer mig bakom en bil. Jag hör bilen köra fram till huset. Det var som jag misstänkte. Det var inte några av våra egna.

"Hallå där uppe. Det här är er sista chans. Om ni inte ger oss vad vi behöver kommer ni verkligen ångra det. Vi har smittade bland oss och vi skickar dem på er."

"Vi kommer aldrig ge er våra solpaneler eller vapen. Lämna oss nu ifred och för tusende gången vi har inte sett tjejen ni söker."

"Ni har till imorgon på er." Säger en stor och biffig man.

De kör iväg igen och jag kommer fram bakom mitt gömställe. Jag springer snabbt upp för trapporna. Det här är allvarligt.

"Johnny, har de gett er beskrivningen på tjejen?" Frågar jag med andan i halsgropen. Jag blev plötsligt så andfådd.

"Nu när jag tänker efter så liknar den dig."

De var det jag misstänkte. Det förvånar mig inte att dessa smutsiga och nedgångna människor tillhör det gäng jag blev tagen av. Det gäng jag såg till blev attackerade av smittade. De letar fortfarande efter mig. De måste sett mig på något sätt eller överlevt för att berätta om mig. Inget av det är troligt egentligen.