Yes, my Master

Del 2

Som hans mästare, Hoseok, hade sagt - "du lär dig inte gå ikväll" och jag fick skylla mig själv. Det första jag fick lära mig innan jag kom hit var att jag skulle aldrig, alltså aldrig säga husets mästare namn - och den regeln bröt jag direkt. Ugh, hur dum är jag?

- Flashback -

Jag var ganska nervös inför att prata med andra människor när jag hade två stycken att prata med, mina allra bästa vänner - Jimin och Jungkook. Jag stod vid den stora dörren som var mörk men fina mönster var det på dörren - andra dörrar var tråkiga och normala medan denna dörr var mörk med olika mönstren - väldigt ovanligt att se sån här dörr. Jag knackade försiktigt på och väntade på att någon skulle komma och öppna dörren för lilla mig eller så ska jag rent utav klampa in? Nu började jag egentligen få lite panik, samtidigt ångest över att prata med en annan människa och varför ingen kom och öppnade. Men efter några minuter, om jag ska vara helt ärlig så hade det säkert tagit 10 minuter för personen att komma fram och öppna en dörr, där kom det fram en lång kille som hade inte ett leende på läpparna utan kollade, vänta, stirrade på mig med en vass blick och det skrämde livet ur mig - seriöst?!

"Är det du som är Kim Taehyung?", sade han där läskiga mannen och ännu inget leende från honom - okänslig eller vad är det som får dig att vara på dåligt humör?

"Mm, det är jag", svarade jag direkt, jag fick en känsla att den här mannen kunde kanske bli riktigt förbannad och spö en riktigt hårt och ja, såna saker.

"Mitt namn är Seokjin, följ med mig", sade Seokjin, som den läskiga mannen hette. Jag trodde att han skulle heta något läskigare men plötsligt kom ju det namnet - Seokjin. Jag gjorde som han sa, för han kan kanske ändå spöa ner mig fastän han heter Seokjin. Alltså hallen var stor och mycket saker kunde man ha här. Korridorerna och vardagsrummet och köket och så vidare. Seokjin stannade till vid en dörr, troligen mitt rum?

"Här är ditt rum", sade Seokjin och öppnade dörren åt mig. Jag gick in och blev förvånad hur lyxigt det var i rummet. Jag hade förväntat mig att det skulle vara litet och äckligt men det var det inte. Seokjin hade följt in och stängt dörren efter sig. Jag vände mig om för att fråga varför han stängde dörren men han hann före mig.

"Det finns ett antal regler här i huset, och jag tänker nämna dessa regler och du ska komma ihåg reglerna", sade Seokjin ganska bestämt. "1. Du får aldrig, och då menar jag ALDRIG säga husets mästarens namn högt eller närheten av honom.

2. Du måste lyda mästarens order, oavsett om du gillar det eller inte.

3. Om någonting går sönder så hamnar du i ett rum och där vill du absolut inte vara.

4. Om du gör fler misstag, med flit eller inte, så ryker du härifrån - utan pengar.

5. Du får inte vara respektlös mot dina arbetskamrater eller din mästare. Ditt straff blir inte alls trevligt.", hade Seokjin börjat, han hade nämt många regler och jag kom ihåg de fem första reglerna men resten är borta.

När han var klar så bugade han lätt och gick iväg. "Gör dig klar, din första uppgift börjar om 5 minuter", sade Seokjin innan han hade stängt dörren.

- Flashback, över -

Sedan dess hade det gått relativt lugnt och inga misstag tills nu. När jag hade nämt den första regeln som Seokjin hade nämt. Jag kunde inte alls gå, mina höfter värkte och när jag ställde mig upp så darrade mina ben och ville helst gå sönder. Halsen sved, kanske på grund av bitmärken och sugmärken som mästaren hade gjort igår. Min mästare namn är Hoseok. Jung Hoseok. 20 år och är bortskämd och riktigt otrevlig. Alltså han ser inte ut att vara med i en yakuza (eller i en maffia), för det hade jag tydligen glömt att nämna. Denna Jung Hoseok är son till en av de mest kriminella yakuza i Japan. Jag fick lära mig om Hoseok, det var själva Hoseok som hade berättat det till mig.

"Jag är din mästare och du ska lyda mig. Men jag kan berätta en liten del om mig. Jag är Jung Hoseok, jag är 20 år och är den enda sonen i familjen. Min familj är med i en yakuza, vi bor här i Japan, men jag växte inte upp här i Japan utom i Sydkorea, Seoul. Men jag, mamma och pappa flyttade till Osaka först men sedan till Tokyo."

Och det var allt jag fick veta, så han är egentligen koreansk, som jag. Hursomhelst, så hade något med mig. Något växte inuti mig, jag visste inte vad men när jag ser min mästare så fladdrar det till i min mage. Eller min kropp fladdrar till - mitt hjärta också. Men jag senare insåg att det där är inget farligt - snarare en katastrof. Det är farligt - för det jag känner är kärlek! Jag har förälskat mig i min mästare. Inget som Seokjin hade nämt, eller? Jag letade däremot upp Seokjin. Jo, jag och Seokjin hade blivit ganska nära vänner. Tro det eller ej, men vi är som bästa vänner. Vi klickade till direkt efter tredje dagen, på något underligt sätt. Efter en lång vila, så kände att jag måste göra något innan jag måste tillbaka till min mästare. Därför ställde jag mig upp, försökte att ställa mig upp, när jag stod på benen så tog jag några steg, det gick bra men smärtan hade inte än försvunnit.

"Jin!", ropade jag efter Seokjin. Jag tyckte att hans namn var för långt så jag förkortade till Jin. Först var han helt borta när jag sa det, han hade aldrig hört någon säga Jin förut, förutom hans mor och far, som inte fanns längre - tragiskt, stackars Jin som förlorade sina föräldrar när han var 15 år.

"Ah, Tae", svarade Jin med ett svagt leende på läpparna. Endast jag fick honom att le, han var rätt så söt när han ler, han borde le oftare.

"Du, hur känns det när man gillar någon, eller är rent utav förälskad i någon?", undrade jag och såg nyfiket på Jin. Jag hade aldrig varit sådär kär i någon kille att jag ville bara ha honom, och är ganska desperat efter kärlek.

Jin's reaktion var underbar.

"Huuuuuuuh?", sade Jin och fick rosa kinder - aw, han rodnade. "V-V-Varför frågar du mig?" Han kliade sig nervöst bakom nacken och kollade sig omkring.

"Du är ju den enda jag kan prata med, dummer", sade jag med ett kort skratt efter. Jin var verkligen en som vissa missförstår, han ser okänslig men innerst inne är han en känslig kille, plus ganska nervös. Jin såg på mig och nickade svagt till och log.

"Tja, om jag har rätt så är det att man känner något fladdra till - mest i magen, eller i hjärtat. Det jag har hört är det är fjärilar som fladdrar i magen när man är förälskad (ok, ingen utav Jin och Tae är smarta - rätt så dumma, right?) och att man vill göra saker med den personen som man är förälskad i", svarade Jin, var rätt så nöjd med sin lilla teori. Nu fattades bara glasögon.

"Aha, tack, JinJin", sade jag med ett brett leende som jag kunde bara visa för Jin. Jin nickade kort och vände generat undan blicken.

Jag vände mig om och gick för att hämta saker till mästaren - det var dags för lunch. Hans lunch idag var stekt ägg, potatis och köttgryta - rätt så god lunch.

Jag började gå mot mästarens rum, för att lämna han lunch. Man brukar lämna lunchen och sedan fick han ta hand om resten.

Jag öppnade dörren och stängde med foten när jag hade gått in. Hans rum var stort och kunde nog få plats med fler möbler.

"Din lunch, mästare", sade jag och lämnade lunchen på bordet vid dörren. Jag var just påväg ut från hans rum innan han stoppade mig.

"Taehyung!", sade mästaren, jag stannade till, vände mig om och såg på honom.

"Stanna här"

~~

Jag vet, ganska dåligt slut på den här delen, men den kommer att bli bättre, lovar. ^^