Yes, my Master

Del 4

~ Taehyung's pov ~

"Följ med mig hem"

Vad är det han säger? Följa med honom hem? Jag känner honom knappt. Vem är den här mannen? Det enda jag vet är hans namn, men inget mer än det.

"Jag är ledsen, Eric, det kan jag inte göra", sa han tyst så inte Jin fick höra och log sedan kort. Jag kollade bak och sedan tillbaka. "Kaffe eller te?"

"Kaffe, tack", svarade Eric, men följde blicken när jag gick till skafferiet där kaffet finns, jag plockade fram en kopp. Jin fixade med vattnet. Jag var för det mesta nervös, för jag kände hur Eric's blick brändes bakom min rygg.

/Snälla, kolla inte på mig sådär/

Helt ärligt är jag rädd nu, rädd för att han ska hitta på något - kanske slå till Jin och hålla tag om min mun och släpa ut mig från huset. Vem vet vad den här mannen kan göra? Jag vet ingenting om honom. Jin var klar med vattnet och väntade nu på mig som skulle ta 2 och en halv kaffepulver, samt servera hans kaffe.

Jag tog en sked och tog 2 och en halv. Jag gick fram till bordet och la ner koppen mot bordet. Sedan gick jag undan för att inte störa, eller hur som helst stå närheten av honom.

Jag minns fortfarande Hoseok's ord eka, "jag älskar dig, Taehyung" - icke kan jag tro på hans ord, för jag vet hur Hoseok kan vara. Han kan leka runt, sedan dumpa henne eller honom ganska hårt. Jag vill inte att det skulle hända, men trots det så vill jag stanna kvar här ändå. Jag trivdes verkligen bra här.

"Taehyung, hur gammal är du?", undrade Eric efter när han hade druckit en liten klunk från hans kaffekopp.

"Jag är 19, hurså?", svarade jag lågt och såg upp mot Eric, mötte inte hans blick.

"Så ung", sa han.
"Ja, jag kom hit när jag var 18", sa jag.
"Jaså, anställde han dig eller sökte du jobbet hit?", frågade han.
"Jag sökte", svarade jag.
"Av vilken anledning?", frågade han.
"För att jag behövde ett jobb", svarade jag. "Några fler frågor?"
"Nej, det är nog bra", svarade han och reste sig upp. "Jag får tacka för kaffet och hälsa Hoseok att jag var förbi"
"Ska bli, sir", sa jag och bugade lite lätt och tog undan koppen från bordet.
"Och Taehyung, fundera på saken, det jag sa tidigare", sa Eric och försvann till hallen och försvann sedan ur huset. Dörren hade smällts igen och det tystnade.

"Jag kan inte lova dig det", mumlade jag tyst.

"Taehyung, nu har du en del att förklara", sa Jin och hade sina armar i kors.
Jag nickade kort till. Han kunde man lita på.
"Han ville att jag skulle följa honom hem", förklarade jag ärligt.
"Jaså, du tackade väl nej", sa Jin.
"Såklart att jag gjorde, men det är han som är envis och tror att jag ska fundera på saken", sa jag och suckade. "Inte tänker jag överge min mästare och inte dig heller"
Jin kollade på honom, snart dök det upp ett leende på hans läppar.
"Bra sagt, TaeTae", sa Jin och rufsade mig i håret.

~

~ Hoseok's pov ~

Jag satte mig upp på sängen och la en hand mot min panna, vilken huvudvärk jag har. Vars är Taehyung? Han stack iväg när jag faktiskt erkände mina riktiga känslor för honom men han verkade inte tro på det. Men det är jag inte förvånad om han inte tror på mig. För jag är en player och har säkert krossat en del flickors hjärtan men det spelade ju aldrig någon roll för mig tills Taehyung klev in i bilden. Hans ansikte var likt en ängel, hans ögon var chokladbruna och hans läppar såg mycket frestande ut. Hans kropp också. Men herregud, vilken fin personlighet han hade. Så omtänksam och fin.

Men han trodde inte på mitt erkännande, jag blev rätt så sårad (ja, tro det eller ej, men jag har också känslor) när han sa att det var troligen feber som fick mig att bete sådär konstigt. Men det är inte hans fel, utan mitt fel. Han vet hur jag är. Jag vet inte hur jag började gilla han, men någonting var det. Det var därför jag alltid bjöd in honom.
Men det är solklart att han gillade inte mig tillbaka.
Jag hörde att det knackade på dörren.
"Kom in", sa jag.
Dörren öppnades och där kom han in. Taehyung.
"Mästare, jag har din lunch", sa han.
"Hoseok, menar du väl", sa jag och log mot honom.

"Jag fattar än inte varför du låter mig säga ditt namn, sir. Kan du inte låta andra säga något liknade som Herr. Jung eller sir Hoseok", undrade Taehyung.

Han var lika envis som jag. Det är ganska gulligt ändå.

"Förlåt, men så kan jag inte göra", mumlade jag som ett svar.

Han var verkligen en gullig och söt kille, men ibland var han för envis att tämjas med. Jag suckade lite grann och drog fingrarna genom mitt hår, jag bet mig löst om underläppen. Jag studerade Taehyung rätt så länge och vände sedan undan blicken.
Han är för söt.

"Varför kan du inte göra det? Det är inte så svårt att ändra på", sa Taehyung och kollade på mig. "Det skulle göra för dom andra mycket enklare än att säga mästare"

För söt. Orden kom till den ena och åker ut från den andra.

"Taehyung, jag vet vad du menar men jag gillar inte när andra säger mitt namn och du är den enda som får säga mitt namn", förklarade jag och drog Taehyung mot mig. "Du är speciell och jag älskar dig verkligen"

Jag lät inte honom svara, utan tryckte mina läppar mot hans och kysste honom mjukt. Jag la mina händer mot hans kinder och strök min tumme över hans kind. Jag gillar att kyssa honom, det var mysigt och väldigt skönt. Hans läppar var mjuka att kyssa och det gillar jag.
Hans läppar, hans personlighet och han själv är rena himlen för mig.

Tack för att Taehyung finns och kom till mig. Och låt det stanna så för evigt.
Min Taehyung och så ska det förbli.
Min och för alltid min.