Yes, my Master

Del 3

Jag stannade kvar där jag stod. Mästarens röst ekade kort till, vad var det han ville? Göra det igen? Räckte det inte igår? Mina höfter värkte fortfarande, fastän det gjorde otroligt ont att stå här och vänta på vad han hade att säga.
"Ja, mästare?", fick jag fram och sneglade snett upp mot min mästare. Han låg på sängen, det var ovanligt att se honom ligga kvar i sängen, han brukade alltid sitta vid skrivbordet.

"Kom hit, snälla", hörde jag honom säga och följde direkt hans order. Jag gick till hans säng och ställde mig vid sängkanten. När jag hörde honom säga 'snälla' så insåg jag att någonting var fel, för han brukade inte säga snälla, eller han kan säga det men han säger det inte så ofta.
Han tog tag i min handled och såg upp mitt ansikte.

"Gör det ont?", frågade han.
"Vad menar du?", undrade jag.
"Höfterna", svarade han.
"Det är okej", svarade jag honom.
"Okej", sa han.
"Mästare, hur är det?", undrade jag, han såg inte frisk ut. Mer ut som sjuk.
"Jag är okej, tack", svarade han.
Som om jag skulle tro på det där.
Jag la min andra lediga hand mot hans panna och det brändes - det kändes som att man kan kunde steka ett ägg.
"Mästare! Du har feber!", sa jag en aning oroligt och skulle just gå ut och hämta något men han lät mig aldrig gå.
"Nej, stanna här med mig", sa han och drog ner mig mot sängen. Jag hann aldrig reagera och innan jag hade tänkt klart så låg jag bredvid Hoseok.
"M-Mästare", stammade jag tyst. Det här har aldrig hänt förut.

Men var min mästare såhär när han var sjuk? Att han ville ha någon bredvid sig? Att han inte tålde vara ensam?

"Sch, vila", sa han lågt.
"...."
Jag hade inget mer att säga.
Jag har aldrig sett honom bete sig såhär. Han hade alltid varit så otrevlig och elak mot mig, kall och sånt. Men nu är han mjuk och känslomässig, det ser ut som att han är påväg att börja gråta. Han är som en bebis.

Han klarar inte av utan sin mamma.
Han gillade egentligen inte att vara ensam.
Han ville ha någon bredvid sig.

Jag hörde honom gnälla tyst för sig själv, han kunde väl inte sova. Mina "mamma" instinkter, och vars det kom ifrån, började komma fram. Jag la runt min armar om hans huvud och började nynna på en liten sång som min mamma brukade sjunga för mig när jag var väldigt liten. Jag kände på mig att han var förvånad men gjorde inget åt.

Jag funderade medan jag nynnade, hur han kunde bli såhär sjuk? Han hade väl aldrig varit ute någon gång igår? Eller?

Aja, den gåtan får jag lösa snart.
Han var väldigt söt när han var sjuk, han var väldigt barnslig på något sätt.
Jag hörde inte honom gnälla och såg ner mot honom, han somnade och låg tyst och fridfullt.

Jag släppte hans huvud och drog mig loss från hans grepp. Han märkte inte det, det var tur. Annars hade jag legat kvar och skulle ha somnat.

Jag halvsprang mot dörren och letade upp efter Jin, när jag inte hittade honom så fanns det alltid ett kök där han oftast brukade vara. Jag fann köket rätt så snabbt, kan vars vissa ställen var. Där stod Jin. Bra att han var här.

"Jin!", sa jag och pustade ut.
"Taehyung?", undrade Jin och såg fundersamt mot mig.
"Mästare har feber, han sover nu, han behöver medicin, vatten, och viktiga saker", sa jag och började leta rätt efter saker som behövdes. Han letade efter en djup skål där han kunde ha vatten i, samt en trasa. Medicin, som alvedon. Ett glas vatten. Hostmedicin, säkert inte nödvändig men bra ändå att ta med sig om det skulle hända om han kommer att hosta senare.

"Taehyung! Lugna ner dig! Du kommer inte orka det där själv!", sa Jin och tog hand om skålen och glaset.
Jag kollade på Jin och log svagt, jag hade tur att jag har Jin som bästa vän.
Vi två gick upp till mästarens rum, och jag fick öppna dörren och låta Jin gå in som hade de saker som man borde vara försiktig med. Jin la skålen som var fylld med kallt vatten på bordet och det fanns en trasa i som man skulle vrida ur all vatten och sedan lägga trasan på pannan.
Jag vred ur all vatten och formade trasan till en rektangel och la trasan på pannan.