1) Adeline//
6 maj 09.00 onsdag
"Kära dagbok....nej" tänkte jag högt. Jag strök över meningen och började på nytt.
Hej.
Mitt namn är Adeline West. Jag är 16 år och är dotter till Danial och Rosé West. Jag är en av de 150 ungdomarna som är inlåsta som patienter i ett av UKA:s byggnader. Varför jag skriver ner det här, är för att hålla mina tankar stabila och inte bli galen av ensamheten och tystnaden här inne. Allt jag har kvar är boken min mamma gav mig och alla minnen som jag haft. Men ända sen jag blev inlåst här inne så har minnena tinat bort. Dom har blivit allt mörkare och fyllda med sorg och förtvivlan.
Så denna bok är snart allt jag har kvar. Den är en av de sakerna som hindrar mig från att bli galen, den andra är Peter. Han är i cellen intill min och på kvällarna då när vakterna tar rast brukar jag luta mitt huvud mot den kalla betong väggen, medan Peter gjorde det samma och började prata om allt möjligt egentligen. Det kan gå från allt som hände under dagen till en diskussion om hur gott det vore vara med choklad eller hur hans fötter kan va så stora.
Själv så älskade jag att höra hans röst, det gav mig en känsla av att jag inte var helt ensam. Att iallafall en person skulle stanna kvar hos mig och aldrig lämna mig.
Men hur jag hamnade här är en lång historia, så jag ska försöka korta ner den.
Det började med att ett virus hade spridit sig över hela världen. Dess ursprung kom från ett laboratorium i Solewan. Hela byggnaden hade sprängts i bitar, efter ett misslyckat försök att skapa ett botemedel till alla obotliga sjukdomar. Men som jag precis sa så lyckades det inte så bra.
Dom bestämde att stoppa viruset genom en undersökning av tester av unga människors hjärnceller utvecklas. Så dom tog till fånga 150 ungdomar skulle utföra testerna.
I början av allt det här så bodde jag och min familj i ett hus 6 km från närmsta stor stad, i en skogsdunge bredvid den stora sjön kallad Rosé Lake. Där bodde jag med min mamma, pappa och mina två bröder Mark och Tyler.
Jag älskade verkligen att bo där. Ljudet av vinden som susar bland träden, fåglar som kvittrar och luften som var silkes len när man andades in den. Det var helt underbart!
Men en dag så förstördes allting. Dagen då min pappa dog i en bilolycka, så bestämde min mamma att vi skulle resa bort ett tag. Vi flyttade in i samma byggnad som min mamma jobbade i, ett av UKA:s laborations byggnader. Den låg bara några kilometer ifrån staden, men det kändes allt för långt bort. Hon sa att det inte skulle bli permanent att vi skulle flytta där ifrån snarast som möjligt. Men det har gått 6 år nu och det verkar inte som vi ska någonstans en.
När vi kom till den stora betong byggnaden så sa dom att allt skulle ordna sig. Jag antog då att dom menade min pappas bortgång. Men när dom direkt låste in mig och mina två bröder i var sin av de mörka, kalla cellerna, så visste jag att jag hade fel.
Jag var bara 10 år när jag min pappa dog och när jag blev inlåst helt ensam. Min mamma hälsade på så ofta hon kunde. Hon brukade ge mig en stor kram och sa att allt skulle bli okej, medan hon strök mitt ljusbruna hår med ena handen. Ibland kunde jag känna hur ledsen hon var för att jag hade hamnat här, då brukade hon trycka mitt huvud ännu hårdare intill hennes bröstkorg. Bara för att känna att hon var nära och att hon aldrig skulle lämna mig.
Jag blev allt äldre med tiden och besöken tinade snabbt bort.
När jag fyllde 14 år så började det komma läkare på besök. Dom hade helvita långa rockar och en grönblåa mask, som täckte för munnen och näsan. Varje besök var en process. Först började dom med blodprov, senare stack dom in en nål i min nacke som var kopplad till en dator. Jag hade ingen aning varför dom gjorde det, men varje dag prick kl 12.00 så kom dom och gjorde sin uppgift för dagen.
Dom sa inte heller särskilt mycket. Ibland kunde det komma fram "hur mår då?", men inget annat. Efter deras besök blev rummet alltid tomt igen. Dess kalla vind fyllde rummet och ljudet av tystnad trängde sig in igen.
Ofta när det hände började jag tänka, på hur det skulle vara att springa i skogen igen. Helt fri och utan känslan att vara inburad i en cell i ensamhet. Det är som att allt...
Jag hoppade till och tappade pennan, när ett blinkande rött ljus och ett högt brutalt ljud fyllde den lilla cellen. Sakta reste jag mig upp från min bäddade säng och tog små steg fram till dörren. Den var fortfarande låst. Plötsligt hörde jag en röst som kom ifrån väggen intill, det var Peter.
"Hör du det där?" frågade han.
"Ja, vad betyder det?" sa jag med nyfiket.
Nyfikenheten sprudlade i mig, men också en oro för vad som skulle hända.
"Jag vet inte." sa han med samma oro som jag kände inom mig.
Helt plötsligt slutade ljudet att tjuta, men det röda ljuset fortsatte. Ett högt klick hördes från dörren. Den öppnades sakta och stannade, så att den stod på glänt. Försiktigt puttade jag den kalla plåt dörren med båda händerna. Till min förvåning var den ovanligt lätt.
Bakom dörren döljde ett stor sal med minst 100 dörrar, både på övervåningen var väggarna fyllda med plåt dörrar. Försiktigt öppnades dörrarna, en för en och ut stack förvirrade tonåringar ut sina huvuden. Alla var lika förvirrade som jag och Peter, när dörrarna öppnades.
"Peter" tänkte jag högt. Jag hade varit för distraherad av allt som hade sket att jag hade glömt bort Peter. Fort vände jag mig åt höger och såg en lång ljushårig kille stirrandes runt i den stora salen. Han vände sig sakta åt mitt håll och hans blick stannade när han såg mig. Vi lätt våra ögon snegla på varandra. Han var ungefär ett huvud längre än mig, grönblå ögon, kort blont hår och med likadan vit tröja som jag hade och ett par svarta, lite utslitna byxor till. Han var exakt så som jag föreställt honom i mina tankar, förutom att han var ett något mer muskulös än vad jag hade tänkt mig. Jag såg på honom medan hans blick gick över mig och till sist så mötes våra blickar. Han såg på mig med hans grönblå ögon, men avslutade den pinsamma stunden med ett leende. Jag log tillbaka och förde min blick ner i marken istället. Vi var fria nu, fri från att vara inlåst men jag kände på mig att jag inte var helt fri riktigt än.
-x-
(Så, det var första kapitlet :D)
Jag var lite osäker om jag skulle börja skriva på den här berättelsen, men jag tycker det första kapitlet blev hyfsat bra. Och förlåt om det var lite trögt i början.
Men hoppas ni gillade det!
(Engelska namn, så läs dom gärna på engelska)
Rösta gärna och kommentera :)
