8) Adeline//
Det var hon. Hennes blåa ögon blickade ut mot klungan. Ingen i den stora klungan sa någonting. Alla verkade vara oroliga och rädda, för vad som skulle hända nu. Skulle dom fly där ifrån? Eller stanna och slås för överlevnad?
Jag blev allt mer nyfiken på vad dom skulle göra, men också orolig att det även skulle kunna hända våran grupp.
"Alla går tillbaka till sina arbeten! Vi pratar mer om det här vid gryningen!" sa tjejen med det mörka håret. "Nu!" sa hon och gick bort från klungan.
"Riva vänta!" skrek en lång tjej, medan hon sprang efter tjejen med det mörka håret.
Därefter hände det inte så mycket, så Bearnice och jag bestämde oss för att bege oss tillbaka till våran egen grupp. Vi smög försiktigt genom skogen, för att inte höras av gruppen som vi lämnade bakom oss. När vi hade kommit en bit ifrån det andra lägret så började vi springa lite lätt, men vi var fortfarande försiktiga. Ingen av oss visste vad som fanns där ute i den mörka skogen och ingen av oss ville veta det heller.
Medan vi gick, så funderade jag på de där varelserna som hade attackerat de där två killarna. Var det dom varelserna som hade attackerat Adam, Jake och Hunter, när dom var ute och jagade? Mitt huvud gjorde ont på grund av all förvirring med dom här så kallade groteska varelserna. Så jag försökte släppa tanken med hjälp av att koncentrera mig på att ta mig igenom skogen, fram till dom andra.
-x-
När vi äntligen kom fram till dom, hade dom gjort i ordning ett tillfälligt läger. Ett av tälten var uppe och brasan lyste upp en stor del av lägret. Alla var samlade framför den stora elden. Talon, Andrew, Peter, Kira, Adam, Jake, Lydia, Will och Hunter, alla satt där. Och det verkade som att dom inte hade märkt oss.
Bearnice gick fram till dom och satte sig bredvid Andrew, på den hårda marken. Alla vid den stora brasan märkte henne och det dröjde inte länge fören alla tittade runt efter mig, som stod en mitt bort från brasan. Jag vände blicken bort från dom och satte mig ner bredvid Bearnice. Genom de dansande eldslågorna kunde jag se Talons ansikte. Han tittade på mig och jag på honom. Men vår ögonkontakt slutade när jag kände att någon annan iakttog mig. Jag vände min blick åt sidan och såg Peter som såg på mig. Han log sitt söta leende och det fick mig också att le. Jag hade saknat honom, även på den lilla stunden vi var borta.
-x-
När solen gick upp, började vi plocka ihop våra saker. Därefter när vi var klara började vi vandra igen, men den här gången upp för berget. Kira hade hittat en stabil väg upp för berget, så vi följde hennes förslag och tog den vägen upp för berget. Jag hade aldrig riktigt sätt på Kira, som jag hade gjort på Andrew, Will och Talon. Så medan vi gick fick jag en blick eller två av henne. Hon var lika lång som jag, svart hår uppsatt i två flätor som glänste i solen, mörkbruna ögon och en ljusbrun hy. Som vapen hade hon ett svärd, som hon brukade ha i ett skydd som just nu hängde på hennes rygg. På sig hade hon en jeans jacka, en vit kortärmad, svarta byxor, bruna skor och läder handskar som lämnade en stor del av alla fingrarna synliga.
Det var en lång väg upp för berget och med den tunga packningen var det svårt att öka takten. Men det stoppade inte oss för att komma upp till bergets top. Vi vandrade tills solen gick ner och började om igen när solen gick upp. Vid de tillfällena jag hade så försökte jag få så mycket information om dessa Mountain People. Ingen i gruppen visste inte särskilt mycket om dom. Andrew hade hört talas om dom, men bara några få ord. Will däremot berättade massa legender om dom, men ingen av hans historier lät trovärdiga. Den ända jag inte hade frågat var Talon. Det var hans förslag att hitta dom, så han borde veta något mer om dom. Jag trängde mig fram till Talon, som gick längst fram. När jag kom fram till honom log jag och han log tillbaka. Därefter började jag fråga och han kom med en hel historia som svar.
"Jag hörde när dom pratade om dom, när mannen i den vita rocken pratade om dom. Läkarna stod utanför min cell och pratade om vad dom visste. När dom hade gått därifrån kom mannen med den vita rocken in i min cell, förföljd av sina två hjälpredor.
Han förde mig ut ur min cell och in i ett annat rum. Jag vet inte varför han gjorde det, men jag ville inte streda emot för jag ville veta var han skulle föra mig. Så jag lät honom göra det.
I rummet var det fullt med slangar i taket och olika sorters maskiner ståendes bredvid en läkar säng. Mannen sa till mig att lägga mig ner på den där jävla sängen..." sa Talon argsint. Tårar trängde sig fram i hans ögon och landade på hans kinder.
"Därefter började slangarna hissas ner från taket. Mannen med den vita rocken var inte ensam heller som jag sa. Hans två medhjälpare var klädda med gröna dräkter och på ansiktet hade dom en jävla mask, så det var omöjligt att se hur dom såg ut. De två hjälpredorna låste fast mig vid sängen, så jag inte kunde röra mina armar eller ben. Därefter kopplade dom mig till slangarna och sedan inväntade dom order från mannen med den vita rocken. Han stod en bit bort och undersökte de stora bildskärmarna, som satt på varje vägg i rummet. När han var klar gick han fram till mig och lutade sig mot sängkanten. "Patient A12; Talon Miller, redo för Station 1 av UKA testerna. Förbereder koppling av Dunt37."
Mannen pratade till en mikrofon som satt på hans rockficka. Jag frågade flera gånger varför han gjorde det och vad han gjorde med mig. Men han svarade aldrig, istället så fortsatte han. "Försäkrar mig om att allt är på plats innan jag påbörjar." Mannen slutade prata till mikrofonen och istället tog han ögonkontakt med mig, som låg fastspänd på sängen. "Talon, vi gör det här testet för att försäkra oss om att du är en av de tonåringarna som kommer leda oss till botet. Det bot som alla har väntat på, det makalösa." Han pausade och stirrade på mig, men fortsatte snabbt därefter.
"Om du klara det här så kommer du hjälpa flera av de utsatta, så dom kan få ett friskt liv igen." Sa mannen och klappade mig på axeln, innan han gick en bit bort till en kontrollpanel. Han började knappa in någonting och därefter hördes en kvinnlig röst, som sa att test Dunt37 är påbörjat. Mannen med den vita rocken gick fram till mig igen och drog en slang i taget fram till min kropp, och kopplade en för en till mina olika kroppsdelar. Varje slang gav en stingande känsla när mannen satt fast dom i både armar och ben. Därefter droppade det en svart substans genom varje rör. När den kom fram till min kropp, uppkom en brännande känsla inom mig. Det kändes som min hud brändes bort och att mina sprängdes på grund av smärtan. Jag fick syn på en flicka liggandes på en likadan säng som jag låg på, en bit bort från mig. Det var ett vit draperi i mellan oss, men jag kunde fortfarande se henne genom en glipa. Men hennes ögon var slutna och hon andades inte. Hennes hy var likblek och hennes blodådror var svarta som kol. Dom täckte hela hennes kropp, ända ner från fötterna till halsen. Innan jag hann reagera så svimmade jag." Talon slutade och därefter blickade han ut över omgivningen. Vi var framme, vi var på toppen av berget. Nu behövde vi bara hitta The Mountain People.
-x-
Wow! Vi har iallafall kommit en bit in i berättelsen och mer och mer känslor visar sig :)
Ni kan få veta att i de kommande kapitlen kommer en romans visa sig och kanske flera. Det kommer även komma en till viktig person in i berättelsen :)
Rösta gärna och kommentera!
