Min bror..

För 2 år sedan..

Du var 16 och jag var 14...

Vi gick på perongen hela familjen, Nu skulle Jonathan åka till USA som en sån där " utbytes-student " som de kallade det för. Jag kunde liksom inte hjälpa mina känslor jag kände att det fanns något imellan oss, men han hade Amanda, och vi var ju syskon. Men Jonathan skulle alltid ha en speciell plats i mitt hjärta det visste jag. Jag kollade på han och Pappa som gick framför mig och mamma.

- Men gumman, vad tänker du på? sa mamma som gick brevid mig. 

- Inget särskilt, sa jag och tittade på mina skor.

Varför behövde mamma alltid tvinga i mig klackskor så fort något "hände". Jag hade heldre gått runt i tofflor eller mina "nikesskor", de var betydligt skönare. 

Pappa och Jonathan fortsatte prata medans vi gick vidare på perongen, tillslut kom vi fram till tåget Jonathan skulle ta för att komma fram till Stockholm som han senare skulle åka flygplan ifrån till USA, florida. Där han skulle bo 2 år.. på sitt uneversitet.

- Så, då var vi framme, sa pappa och kollade stolt på jonathan.

Vi alla ställde oss emot honom så vi kunde se honom. Mamma och pappa gick fram och sa såna där avskeds grejer som föräldrar alltid säger, tillslut kramade de honom länge.

- Vi går bara bort till tågchaufören och ser så allting stämmer, Sa mamma och pappa och tittade på mig och jonathan.

- Okej, sa vi.

Jonathan vände sig om till mig han kollade in i mina ögon ett tag, det kändes att mina kinder blev röda.

- Jag kommer sakna dig " lilsyrran ", sa Jonathan.

- Jag med, Sa jag.

- Men hur blir det med dig och Amanda då? frågade jag.

- Jag gjorde slut innan vi åkte hit, Sa jonathan självsäkert.

Jag nickade, tåget tjöt och Jonathan blev in med sin ryggsäck och res väska. Han ställde sig i dörröppningen och log mot mig. Innan jag hann gå, drog han sina armar om mig och kysste mig. Kyssen var snabb men väldigt betydelse full. Jonathan släppte taget om mig och tåg dörrarna stängdes imellan oss..