Välsignelse & Förbannelse

Kapitel 10 - Senna - Burens envisa dammkorn

Från andra sidan av det kalla glaset följde ett stim färgglada fiskar nyfiket efter fingertopparna. Stegen viskades tysta för sig själva.

Etthundratjugofem.

Ekot från varje klumpig fotnedsättning studsade i banor över bibliotekets kyliga stengolv. Efter att hungern lurat henne ner bland frosseri kändes kroppen fortfarande tung och otymplig.

Balansen vinglade till. Ringen klingade när hon lyckades stödja sig mot det enorma akvariet som bildade salens center. Den hade passat på andra sidan.

Etthundratjugosex...

Akvariets inglasade sken lös blåaktigt över samma lilla spricka som startat mätningen. Hennes långa mörka hår svängde runt när hon såg upp mot havsgudarna. Ovanpå korallrevets imponerande topp drunknade skulpturer av havsgudarna Eiron och Gela kärleksfullt i varandras famnar. Längst botten sveptes alger upp av stora malar. Förankrade i korallerna runt om svajade sjöhästar med i akvariets gungande rytm. Bredvid fiskarna flöt lövliknande sjödrakar omkring som borttappat sjögräs och överst simmade rockor som fåglar strax under ytans näckrosor.

Akvariet var fyllt av liv. Fyllt av liv som få andra i världen skådat. Häpna blickar som var hennes vardag.

Senna tog balansen med tungan. Vände upp mot Eiron och Gela.

Önska mig lycka till!

Så långt hon kunde sträckte hon sitt största möjliga kliv.

Tårna sökte golvets skåra. Musklerna sved av utmattning från ceremonin och en gnutta mjölksyra pumpade återigen ut i låren. Hon kämpade med steget. Genom värken.

Hela vägen upp.

"Etthundratjugosju..." sa hon till sin egen förvåning när hon märkte att hon hade lyckats. Jag klarade det.

Firandet fick fiskarna att snabbt fly in bland gräset intill. Instinktivt ropade hon namnet på den första person som hon ville berätta nyheten för och såg sig omkring efter honom.

Han hade valt att spendera sitt liv i skenet och bland bladen.

I biblioteket var de ensamma. Ett skämtsamt rykte bakom ryggen viskade om att gamlingen troligen bodde där. Trots att hon förstod dess uppkomst visste hon bättre. Men han var där jämt.

Bara landets mest betrodda mentorer och lektorer hade tillåtelse att vistas bland kunskapen. Särskilt tillsammans med elever.

Men slottet tillhörde Senna och så länge hon höll sig innanför murarna var friheten hennes.

Stegen smattrade när hon sprang runt akvariet och tog sig upp för den svagt höjda trappstegsläktaren.

Omringad av staplar och travar av böcker fann hon den gamle mannen sittandes på en bänk, bläddrandes i en dammig gammal bok. Bakom honom lös det blåa skenet upp väggarna från golv till tak. Bokryggar i oändligheter. Böcker och vetande för många människors livstider. Kunskaper som krävde både stegar och hissar för att hitta rätt.

Jorun var i full färd att halta och kväva en nysning när hans varsamma fingertoppar vände bokens sköra sidor. Mellan små hostningar mumlade han meningarna tyst för sig själv.

"Etthundratjugosju!" sa hon stolt. "Jorun! Jag har vuxit!"

Med sin penna noterade han sidnumret bland många i handflatan och mötte henne med sitt mjuka leende. Hans små glasögon reflekterades av ljuset.

Senna kunde inte låta bli att stanna upp och inspektera ett av de enorma boktornen som reste över hennes egen längd. Höjden var imponerande. Innehållet, inte lika.