Välsignelse & Förbannelse

Kapitel 4 - Vida - Kan man välja sitt öde?

Nästintill bortglömd av historien ledde ihopväxta stigar upp till den gamla utkiksplatsen. Få visste ens om att den fanns, ännu färre var. Bara några år tidigare hade tonåringarna låtit nyfikenheten leda dem vilsna i samtal och plötsligt stått som kung och drottning intill himmelriket.

Bland spetsiga bergstoppar, kargt klimat och kalla vintrar blev platsen snabbt deras.

Skyddad av stenblock som naturen format vaggade hon mjukt i hängmattan under sommarsolen. Vinden nynnade på en lugn och behaglig melodi och lät frisk luft fylla djupet i lungorna. Hundens huvud tyngde och värmde över magen. Ibland snarkandes, och trots att käken lämnat en blöt fläck var närheten härlig att känna igen.

Vida blundade igenom gungningarna. Vana fingrar visste hur spännena på handleden skulle lossas upp. Frihetskänslan lät ett leende smyga fram på läpparna medan fingervalsen fortsatte över Alba huvud. Till och med lukten av en gammal blöt hund var njutbar.

På toppen var hon fri. Oavsett årstid. Oavsett väder.

Så länge hon var tillsammans med honom var platsen tryggare än alla världens berättade godnattsagor.

Nedanför delades bergskedjan. Rik eller fattig vandrade vanligtvis ensamma handlare längs vägen ovetandes om att minst ett par ögon noterade färden.

Uppsikt över alla. Sedda av ingen.

Utöver vindens sånger och Albas snarkningar störde bara ett ljud fridfullheten.

Titus.

Ibland nynnade han. Ibland visslade han. Ibland, som den gången, svor han högt.

Vida tvingade fnittret hålla tyst.

Titus fortsatte. Men efter alla svordomar kunde hon inte låta bli att kasta ett öga på honom.

Framför den lilla övernattningsstugan av ojämna plankor som de renoverat tillsammans satt den unga pojken med ena handen i eldgropen, ömsint blåsande på andra handens eldsvåda fingertoppar.

Titus tittade upp. Vida stängde sitt vakande öga.

Hon kunde höra hur han log genom orden.

"Tjuvkikar du på mig?"

Vida kisade.

"Jag skulle bara kolla så att du inte gjort dig illa igen." Hon passade på att smyga in en liten blänkare. "Du vet. Om någonting skulle hända dig här uppe, skulle dina läkare i Elphine inte hinna rädda dig i tid."

Titus log, skakade på huvudet och skickade iväg en träflisa mot henne.

Knaster och strimmor hann knappt ringla upp innan vinden skyfflade undan röken. Titus svor igen. Lutade sig mot marken och kämpade för att få fyr. Elden hade enkelt kunnat stjäla allt av hans långa blonda hår.

Istället blåste han som att hela världen stod på spel. Vida kunde inte hålla sig. Utan att väcka hunden lyfte hon försiktigt bort skallen och ställde sig upp.

"Du måste ha känsla!" sa hon och gick och satte sig intill honom.

Hon omringade glöden med händerna.

Värmen var ingenting för smedinnan. Hon var härskarinna över hettan. Mjuka blåsningar gavs bort, ömma som kyssar. Flyttade på pinnarna och adderade fnöske. Kupade värmen. Blåste igen och lät glöden värmas upp. Små lågor slog upp och förtrollade ögonen.

Vida matade på med förberedda flisor och lät knastret som sprakat snabbt bli till eld. Hon märkte inte ens att Titus, utan att säga ett ord, hade backat undan.