Välsignelse & Förbannelse

Kapitel 7 - Senna - Farvälsången

I en ömmande tystnad stod hela staden stilla. Öde från ljud. Inte en viskning.

Tyngden från dräkten värkte över axlarna. Remmarna skar och sved. Ena benet skakade av utmattningen. Kroppen led verkligen.

Snälla. Önskade hon till havet framför henne. Skynda er!

Nattens timmar hade finslipat detaljerna på den praktfulla konstruktionen som bredde ut från ryggen. Tusen och åter tusen små blad bildade tillsammans ett par stolta vita vingar. Från spannet mellan spetsarna vajade bladen i ögonvrån och krävde motstånd från tårna mot minsta lilla blåst.

Varje timme hade varit påfrestande. Varje vind. Varje andetag.

Känseln i armarna var borttappad. I domnade händer höll hon slottets mest välvda näckros. Bladen nästan krispigt vita. Men efter att timmarna passerat syntes bara dess små brister och imperfektioner.

Senna kisade ut mot horisonten.

Solens ständiga glitter i havet hittade alltid in i ögonen och stack till. Rädslan för att kroppen skulle falla ihop och ge vika gjorde att hon inte vågade sluta ögonen i mer än ögonblick. Bara i korta stunder när vind och vågspel sjöng om tystnad och fridfullhet försvann tankarna omkring och lät lugnet landa inombords.

Men solen hade hunnit vandra långt sedan sist.

Istället kom dåsigheten och erövrade sakta periferin med ett mörker.

Kroppen ville reagera på varningssignalerna. Bara släppa allt. Ansträngda svettdroppar rann längs ryggen. Tyngden från vingarna dubblades. Huvudet snurrade till. Rädslan hetsade om att remmarna skulle bryta både axlar och nyckelben innan armarna ramlade av.

Tvingad till lydnad och tystnad i sin egen kropp tog mörkret över varje del av synfältet. Paniken växte. Hon ville vända om. Få hjälp.

Bara vågorna och enstaka droppar som stänkte upp lät henne veta att hon fortfarande var vaken. Levande. Men knappt.

Tillslut visste hon inte längre om ögonlocken var öppna eller stängda. Jorun hade berättat att hennes far hade känt likadant. Hon hade inte lyssnat. Eller trott på allvaret.

Rädslan fanns för att falla. Att inte duga. Som att rädslan var medveten om alla tusentals blickar i ryggen och grodde på den.

Men alla människor som hon visste stod bakom fick henne att kämpa med krafter som hon inte visste fanns kvar. Kampen kom med önskningar om att aldrig ha funnits. Att någon annan hade haft hennes plats. Friat henne från kraven på vem hon skulle vara. Fri från det öde och den titeln som alla kallade henne. Fri från slottet hon fötts i. Fri från buren. Fri från allt. Fri från sig själv.

Men ingen sa något. Ingen hjälpte. Kampen var hennes och fick benen att skaka.

Ingen av de tillresta hade inte sagt ett ord. Inga rörelser skedde i onödan.

Bara tystnad.

Hon önskade att ingen fanns.

För runt hamnen, via gatorna uppför staden, på hustak, i fönster och till och med överst på bergväggen stod människor tillsammans och sörjde den bortgångne konungen.

Bara då och då hostade någon till och spädbarn som skrek hyschades snabbt.

Jag orkar inte längre. Skynda er...

Senna slet för att hitta anledningar till att fortsätta. Men krafterna var förbrukade. Spänningarna i huvudet värkte och synen förlorad. Ingen visste hur mycket hon led.

Hon rätade på ryggen så gott hon kunde.

En nerv i kläm släppte. Hon kände hur en tår rann över kindens smink.