Välsignelse & Förbannelse

Kapitel 2 - Aldo - Nya sår bland gamla

Efter fem långa år törstade folket efter att få känna stoltheten igen. Kvällen hade krupit så nära att varenda människa från och runt den lilla borgen Elphine hade lämnat sina hem för att ge sitt stöd stadens utvalda.

Tro och hopp sprakade över teaterplatsen.

Storögt klämde Aldo mellan fumliga kroppar och brusande skratt som tjöt från munnar som pratade förbi varandra. Bland dofterna av äppelpajer, grytor och nygräddat bröd, drack och skålade folket lika ofta. Paraden hade överförfriskat många som i glada kramar höll om gamla osedda vänskaper. Under lyktor och färgglada girlanger matchade musikanterna förväntningarna med stränginstrumenten och lät musiken trava över festligheterna.

Regnet hade slutat. Men någonting annat låg i luften.

Då och då snappade Aldo upp ett namn som fick honom att le. Namnet på den tidigare hjälten. Blodet som de delade. En brasa av stolthet sprätte och värmde inombords som att vintern kunde få komma och stanna hur länge hon ville.

Förväntningarna brusade, bubblade och nästan självantände. Kvällen skulle minnas.

Aldo trängde sig fram till kanten men haltade vid trappan när han såg ner över den vanligtvis övergivna amfiteatern. Främmande som på en helt ny plats såg han runt.

Borgmästaren hade lagt ner både tid och resurser för att imponera på gästerna och stället som pojken vuxit upp på, som vanligtvis var tom och övergiven, var knappt längre igenkännbar.

Stora nog att lysa upp den nedgrävda gamla ruinen brann tre av fyra eldkorgar ovanpå scenens höga vägg. Inte en enda bit av den flera hundra år gamla mossan fanns kvar på de uthuggna sittplatserna som rad efter rad reste upp till en läktare.

Facklor lös upp de himmelsgrå och rostfärgade gardinerna som hängde ner över teaterscenens sidor.

Stället var fullt. Folket hade hållit om platserna längst ner sedan morgonen. Andra stod redo för att kunna stjäla en bättre plats. Inte bara det bästa i människorna kom fram.

Synerna tog med en gnutta orättvis förvirring.

Stället var hans.

Tusentals gånger hade Aldo stått ensam på scenen och besegrat sina fiender, slagits mot vidriga monster, mot drakar och jättedjuren som världen viskade om. Mot troll, odöda och andra sagoväsen. Oftast ensam. Men under stunderna intill sina bröder hade han känt sig överlägsen världen. Och med sin livliga fantasi och en pinne i handen kunde han styra varenda del av sitt öde. Han hade hoppat runt. Duckat från slag. Fäktats i trapporna. Bockat och bugat, tagit emot tusentals publikers vrål och applåder. På egen hand hade han besegrat arméer och blivit krönt till kung över världen och fullföljt drömmarna som han velat leva.

Gång på gång hade han lyckats rädda prinsessan.

Men kvällen tillhörde inte fantasin och ingen brydde sig nämnvärt om en liten pojke. Enkelt kunde Aldo slinka förbi folket i trappgången mot bättre sittplatser.

Framför en stor entré i mitten av scenen sjöng en kvinna ut över teaterplatsen. Sånger och historier om forna hjältar och tappra krigare ekade över bruset, men med förväntan på annat hade de flesta slutat lyssna.

Från mitten av scenen breddes två trappor upp längs väggen till varsin balkong.

Aldo stannade upp i trappsteget.

Två bekanta ansikten stack ut bland de utvalda hedersgästerna.

Borgmästaren. Lika fet och självgod som vanligt. En illasittande brun hatt med några spretiga fjädrar dolde det mesta av hans lika spretiga hår och svaga hårfäste. Darrigheten i fingrarna fick honom att hålla hårt om räcket som magen vilade mot. Slarvigt kastades nervösa blickar omkring och över axlarna skakade pälsarna så mycket av osäkerheten att Aldo trodde att de skulle väckas till liv igen.