Mobbning till döden ~Tfc

Kapitel 3

Hänt innan:
Hon lät mig krama henne. Hon puttade inte bort mig som jag trodde hon skulle göra.

~Skylinn's pov~
Jag satt stel som en pinne och lät honom krama mig. Vad fan höll jag på med? Lät jag en främling krama mig? Snabbt slet jag bort hans armar och reste mig upp.. Den lilla påsen med det vita pulvret i åkte ut ur fickan och fort tog jag upp den och hoppades på att ingen såg. Felix satt med blicken fäst i marken som tur var och jag antog att han inget sett. Snabbt började mina ben röra sig där ifrån men kände snart att någon tog tag i min arm. Jag suckade högt och vände mig om.

"Vad vill du?" Suckade jag irriterat och gav Felix en sur blick.

"Snälla kan jag inte bara få veta ditt namn" Frågade han lite ledsamt och kollade mig in i ögonen.

"Linn, Skylinn." Svarade jag drygt och började igen gå med nu snabba steg. Vart visste jag inte, bara jag kom bort. Plötsligt kom ett högt pipande ljud och jag kom o tänka på walk-i-talkin.

"Vad har hänt Hope?" Skrek jag lite halvt stressat.

"Mm mamma har trillat ihop.. Ddet ärr blod i hela vardaggsrummet." Skrek och grät Hope samtidigt som hon med darrig röst pratade med mig.

"Hope lugna ner dig, jag kommer så fort jag kan." Sa jag lugnt och försökte komma på vart jag var.

En skog. En stor jävla skog. Det är inte den enda skogen i Stockholm direkt. Var en skog det bästa alternativet i det här läget? Jag kände paniken sakta komma men mest var jag frustrerad.

Jag började slå hej vilt med armarna och sparkade med foten i ett träd. Högt skrek jag av smärta. Jag såg något lite längre bort och gick närmare och närmare. När jag var framme såg jag att det var han den där Felix.

"Vart är vi?." Sa jag stressat. Det lät förmodligen väldigt drygt då reaktionen inte var väntad.

"Ey chilla vafan." Svarade Felix minst lika drygt tillbaka och himlade med ögonen.

"Mamma behöver hjälp och Hope är hemma själv, kan du fucking säga vart vi är?" Halvskrek jag.

"Jag skjutsar hem dig. Moppen står här nedanför hörnet." Nickade han mot hållet där moppen förmodligen stod.

Argt suckade jag men gick med på det. Jag började gå i ett hastigt tempo och Felix fick nästan springa för att hänga med. När vi kom ner till moppen gav han mig en hjälm och flinade. Jag tog på mig hjälmen och såg också hur Felix gjorde det.

"Ska du sätta dig eller stå där som ett fån?" Flinade han. Jag satte mig och förde försiktigt fram händerna och tog tag runt hans mage.

Efter ungefär 10 minuter såg jag nu huset. Felix stannade och jag sprang mot dörren. Hope kom springandes och slängde sig i mina armar. Vi gick in till vardagsrummet. Där fick jag se mamma helt blodig. Jag suckade irriterat och hämtade en handduk. Med hjälp av handduken baddade jag försiktigt bort blodet.

När jag var klar och även hade torkat upp allt blod från golvet la jag mamma i soffan och gick upp på rummet. Jag rev fram burkarna med tabletter och kombinerade 3 depressionstabletter med 4 sömntabletter. Klockan var 01.12 så jag gjorde min kvällsrutin och kröp sedan ner i min säng. Egentligen var det på gränsen till överdos men jag brydde mig inte så värst mycket.
Imorgon var det måndag igen och det betydde skola. Tanken fick nervositeten att stiga.
-
Hej gud förlåt för låång väntan på detta kapitel. Men lusten att skriva kommer och försvinner lite då o då. Inom får jag ÄNTLIGEN sommarlov och jag ska till Gävle och träffa min underbara internetbästis ❤

Kramiz från Lovisa, älskar er alla som läsar o röstar o kommenterar ❤