Se in i mina ögon

Kapitel 5

Andas, Amy, andas. Var det enda jag tänkte när flickan bestämde sig för att se in i mina ögon. Jag tänkte på allt det stod i boken. Att jag skulle fokusera på att inte skada henne och att inte vara arg.

Jag är inte arg, fast lite kanske, på Al, för att han tvingar mig att göra det här.

Men jag vill inte skada flickan.

Vad det är som händer när jag ser in i hennes ögon, kan jag verkligen inte förklara. Jag känner mig stark, som att jag får 100 elchocker, som att flickan får 1000 elchocker. Jag vill inte vända bort blicken, jag kan inte.

Det som får mig att sluta är när flickan trillar ihop på golvet.

"Nej, nej, nej!" viskar jag förtvivlat och ramlar ner på knä bredvid henne. "Hur kunde jag..?"

Tårarna rinner sakta ner från mina kinder. Jag rör vid en blond hårslinga på hennes huvud.

Hon hade så himla fina blåa ögon. Hade. För hon lever inte längre.

Jag hör hur Al går fram bakom mig. Han lägger en hand på mina axlar men jag drar mig undan.

"Hur kunde du?" frågar jag honom argt

Han skakar på huvudet.

"Hur kunde du??" frågar jag igen, fast denna gången högre.

Jag ställer mig upp med darrande ben och händerna knutna vid sidan. Just nu var jag beredd på att göra allt. Till och med se in i Al's ögon.

Jag går fram mot honom med blicken på hans hår. Jag kan inte riktigt tyda hans ansiktsuttryck, men jag tror han ser ganska rädd ut.

När det bara är en meter mellan oss så börjar min blick vandra ner mot hans ögon. Först ögonbrynen, hans smala mörka ögonbryn, sedan....

Jag hinner inte se in i hans ögon förrän han kysser mig.

Fort drar jag mig undan och kollar ner i golvet.

"Vad håller du på med?" frågar jag tyst

Han lägger handen på min kind.

"Amy, jag..."

Jag backar bakåt.

"Gå ut härifrån" viskar jag bestämt

"Amy.."

"GÅ UT HÄRIFRÅN" skriker jag

Sakta går han till dörren. Han vet inte vad han ska göra, men efter ett tag lägger han sin hand försiktigt på handtaget och trycker ner det. Dörren öppnas med en knarr och han tittar på mig.

När han märker att jag inte tittar tillbaka så suckar han högt, sen går han ut ur dörren.

Jag går fram till flickan som ligger i en hög på golvet. Vad gjorde jag för fel? Jag gjorde allt som stod i boken, jag var lugn, inte arg och jag ville inte skada henne. Men ändå så gjorde jag det.

Varför funkade det inte? Var jag för arg på Al för att det skulle funka? Kanske. Men jag ville inte skada henne.

"Förlåt" viskar jag till henne.

Jag tittar på henne en sista gång innan även jag lämnar rummet.

****

Det knackar hårt på dörren och jag rycker till.

Det är säkert Al igen. Jag vägrar prata med honom.

Dörren låses upp och in kommer det vakt, efter vakt, efter vakt. Det är säkert tio vakter som nu står i mitt rum.

"Var god följ med oss" säger en av vakterna.

"Varför skulle jag?" frågar jag och ställer mig upp.

Vakten går fram och ställer sig framför mig.

"För att jag säger så"

Jag kan se hans leende i masken. Ugh. Jag hatar alla vakter här, dom är värsta... Gubbarna.

"Vad händer om jag vägrar?" frågar jag och går närmare honom.

Jag måste visa mig tuff för vakterna, om jag inte gör det så har dom mig inlindad runt sina fingrar. Vilket jag verkligen inte vill.

"Det skulle jag inte rekommendera"

"Varför?"

Han kollar bak på sina vakter och nickar åt dom. Jaha, något slags tecken. Väldigt diskret.

Vakterna börjar samlas runt mig och nu står jag i mitten av en stor cirkel. Alla vakterna har spjuten riktade mot mig.

"Ångrat dig än?"

Jag kan höra hur belåten han är. Han vet att jag inte kan skada dom när dom har maskar på sig. Annars hade han inte varit så tuff.

Jag bara står där och gör ingenting. Vad ska jag göra egentligen?

Jag tror faktiskt inte att Itor skulle kunna döda mig. Det här är bara ett sätt för dom att skrämma mig och få med mig till honom.

"Vad skulle Itor säga om ni stack dessa spjuten in i mig? Han skulle inte blivit så glad va?" frågar jag och pillar på ett av spjuten.

"Han har sagt att om du vägrar, får det blir såhär" säger en annan av vakterna

"Jaså? Aha, nä det tror jag faktiskt inte på." Jag pausar. "Om Itor vill något får han komma hit, jag vägrar komma dit iallafall"

"Du vet inte ens att det handlar om Itor?" frågar en annan av vakterna

Jag flinar. På låtsas, såklart.

"Ni är hans vakter och ni tvingar mig att följa med er. Uppenbarligen så ska vi till Itor. Har jag fel? Nä. Tänkte väll det. Jag är liksom inte så dum som ni tror, och om ni ursäktar mig så vill jag gärna inte stå här hela dagen."

Vakterna kollar på varandra innan dom tar ner spjuten.

Belåtet går jag och sätter mig i min hörna.

"Vi kommer tillbaka" säger vakten argt

"Välkomna!" säger jag ironiskt

Alla vakterna går ut lika snabbt som dom kom in. Nu är jag ensam igen. Fast om jag ska vara ärlig så trivs jag bättre själv.

Jag börjar tänka på Al. Varför i hela fridens namn kysste han mig? Gillar han mig? När jag tänker efter så har han alltid varit lite för..... på om man säger så.

Men varför den tajmingen? Var det bara en distraktion? Skulle han distrahera mig? Han lyckades ju, jag såg inte in i hans ögon. Vilket jag ångrar.

Har jag känslor för Al är också en fråga som dyker upp i mitt huvud. Har jag det? Jag tror att jag vet svaret.

****

Hej! Förlåt för ett sent kapitel, jag hade ganska svårt för att skriva detta kapitlet men hoppas det blev bra ändå :)