Se in i mina ögon

Kapitel 1

Jag tittar på väggen och börjar räkna strecken. 300. I 300 dagar har jag suttit här inne, ensam. Bara fått mat en gång om dagen, aldrig sett solljus. Rummet är som en grotta. Inga lampor, inga möbler. Bara grått golv och gråa väggar. I 300 dagar har jag fått sova på det hårda och kalla stengolvet. I början var det svårt, men nu har jag vant mig. Den ända personen jag behöver är mig själv.

Ibland har jag fått gå ut och göra några undersökningar. Varför? För dom vet att något är fel på mig. Det är därför jag sitter i denna förbaskade grottan. Saken är den att dom inte har hittat något fel på mig än, men dom har sett mig göra saker som ingen borde kunna göra. Jag är rädd för att dom ska hitta felet på mig, min kraft, för då kommer ingenting att bli som det var.

***

Det knackar hårt på dörren. Jag stirrar undrande på den. Varför knackar någon? Dom brukar aldrig knacka, bara rycka upp dörren. Jag har inte pratat på minst 290 dagar. Jag slutade med det när det enda dom gjorde var att ställa frågor till mig. Obekväma frågor. Frågor om min kraft.

"Amy?" frågar någon på andra sidan dörren

Jag känner inte igen rösten alls. Dörren öppnas. In i rummet kommer det en man, kanske i 20 års åldern. Han har en mörkgrön uniform på sig och ser faktiskt ganska bra ut. Bakom honom står det två stycken vakter. Dom har helsvarta dräkter med en mask för deras ansikten. Det har dom blivit tillsagda att ha, eftersom att man inte kan få ögonkontakt med mig. För då..

"Amy" säger mannen lugnt och tar två steg närmare mig. Vakterna följer efter honom.

Jag drar ihop benen till huvudet och sätter armarna runt dom, försöker undvika hans blick. Varför närmar han sig mig egentligen? Vet han inte att jag är farlig?

"Jag ska inte skada dig, jag vill bara att du kommer med här och pratar med mig"

Pffft, skulle han skada mig? Han har inte en chans. Visst, han har muskler, men jag är ändå starkare än honom.

"Amy"

Jag hatar hur han säger mitt namn.

"Kom här så pratar vi" säger han vänligt och sträcker ut sin hand mot mig.

Varför skulle jag ens ta i hans hand? Jag vet inte vem han är, men tydligen tror han att han är bättre än mig. Vilket skämt. Efter någon minut reser jag mig långsamt upp. Det är bättre att göra det dom säger. I början sket jag i allt dom sa, vilket resulterade i att dom försökte tvinga mig, slå ner mig. Istället, så dog fyra av deras vakter och jag kom undan utan några som helst skrapsår. Dock så undviker jag helst att det händer igen. Jag vill inte att fler ska komma till skada på grund av mig.

Mina ben känns darriga men jag försöker att inte visa det. Dom korta shortsen jag har på mig gör inte direkt saken bättre. Jag märker hur han kollar på mig. Egentligen så bryr jag mig inte, men han irriterar mig så otroligt mycket av någon anledning. Han tar ner sin hand när han märker att jag inte vill ta tag i den och går ut genom dörren. Jag följer med.

Utanför min dörr är det en helt grå och stor korridor med dörrar på varje sida. Jag vet inte vad dom har där inne, kanske är det andra som jag? Andra som också har krafter. Det får mig att le för mig själv. Mannen, som jag inte vet vad han heter, leder mig till ett rum som ligger längst ner där korridoren tar slut. Han låser upp dörren och öppnar den. Han gör en gest åt mig att jag ska gå in, vilket jag gör.

Inne i rummet är väggarna och golvet lika dant som i mitt rum och tydligen som i hela huset, grått och gjort av sten. Det finns iallafall möbler här inne, till skillnad från mitt rum. Ett svart skrivbord med papper och en dator på, en svart skrivbordsstol, en svart stol framför skrivbordet och en bokhylla med böcker i. Självklart är bokhyllan också svart. Wow, han gillar verkligen svart. Jag ser även att det finns en dörr inuti rummet, undrar var den leder någonstans.

"Sätt dig, är du snäll" säger han och pekar på stolen framför skrivbordet. Han vinkar ut vakterna och stänger dörren.

Tveksamt går jag fram till stolen och sätter mig. Mannen drar handen genom sitt blonda hår.

"Amy" säger han och jag kan nästan höra hans leende.

Jag hatar honom.

"Det är ett väldigt fint namn"

Jaha.

"Varför vill du inte prata med mig, Amy? Eller varför vill du inte prata med någon? Det är någonting du måste göra nu iallafall"

Jag suckar tyst för mig själv. Jag antar att jag måste göra som han säger, men vem är han ens? Antar att jag får reda på det om jag säger något. Jag harklar mig.

"Vem är du?" får jag fram tillslut. Min röst lät faktiskt inte alls annorlunda från vad den brukar göra. Bra jobbat Amy!

Han går fram några steg och jag kan se i ögonvrån hur han ler. Det är faktist ett ganska fint leende. Ganska. Men jag hatar honom.

"Mitt namn är Aldor" han pausar, precis som om han skäms för namnet. "Men kalla mig Al" säger han och ler igen

"Vad vill du mig och varför tog du hit mig?" frågar jag

Han sätter sig vid stolen framför mig, sätter armbågarna på bordet och lutar sig lite fram.

"Jag tog hit dig för att här inne finns det inga gömda mikrofoner eller gömda kameror" säger han. "Här kan bara jag höra dig och bara du som kan höra mig"

Gömda mikrofoner? Det visste jag inte ens att det fanns. Varför vill han ha mig så att ingen kan höra oss? Vad vill han?

"Som svar på din andra fråga" han sänker rösten. "Så vill jag hjälpa dig"

"Med vad?"

Han drar fingrarna genom håret igen och nu har han fått ett seriöst ansiktsuttryck. Hans blick fastnar på mina ögon. Jag viker undan min blick från honom och kollar ner på mina ben.

"Att komma undan från Itor, att du ska kunna kontrollera din kraft" säger han tillslut

****

//Hellu! Skriv jättegärna om ni gillar min nya bok, eller bara ge kapitlet en stjärna! Det är mycket roligare att skriva och få respons än att bara skriva o ha massa "ghostläsare". tack på förhand!! :* om ni undrar vem Itor är får ni reda på det i nästa kapitel! Woo! Nästa kapitel kommer snart xoxo