Se in i mina ögon

Kapitel 6

I 2 månader har jag suttit här. Ensam. Inte pratat med en enda själ. Enda gången jag har sett någon är när dem ger mig mat och vatten en gång om dagen. Men då kommer dem bara in, smäller brickan i golvet och går ut igen.

Jag har funderat väldigt mycket under denna tiden. Både om varför jag inte har sett någon, och vad som hände den dagen med Al. Med flickan och hur arg jag varit. Men även kyssen.

Senast jag såg någon var när vakterna kom in på mitt rum på kvällen, för exakt 2 månader och 3 dagar sedan. Efter det bara stack de. Det jag är räddast för är att Itor har någon hemsk plan för att få mig att gå med på några av hans villkor. Villkoren att vi ska ta över världen tillsammans och att jag ska döda alla som kommer i vår väg. Men det tänker jag aldrig någonsin gå med på. Han har redan hotat mig med allt som kan kännas känsligt för mig. Men det finns ingen han kan hota längre som jag bryr mig om, eftersom att ingen bryr sig om mig.

För en stund trodde jag faktiskt att Al brydde sig om mig. Jag litade inte på honom alls, men en liten del av mig kände att han talar sanning. Han vill hjälpa mig med att kontrollera min kraft. Det enda jag inte får ihop är varför han gör det. Varför är han ens på detta labratoriumet?

Jag undrar också varför han kysste mig.

Var det en distraktion eller var det äkta känslor? Jag trodde faktiskt att han brydde sig om mig. Men nej, nu är han för feg för att träffa mig.

Precis när jag tänker den tanken knackar det på dörren.

Det måste vara Al, ingen annan knackar.

"Amy?" säger en välbekant röst bakom den stora betongdörren.

Det är Al. Jag svarar inte. Bara för att han bestämt sig för att komma hit nu är jag fortfarande arg på honom.

Det knackar igen, hårdare denna gången.

"Amy"

Jag skakar på huvudet. En stor del av mig vill skrika att han ska komma in och krama om honom. Men nej, det kan jag inte göra. Al är falsk. Så falsk. Men ändå kan jag inte stoppa min egna röst.

"Kom in"

Dörren öppnas och in kommer Al. Han stänger dörren efter sig och jag ser att han har ett leende på läpparna. Han kommer närmre och sätter sig på huk framför mig.

"Hej" säger han.

Hej? Vem är han? Varför i hela fridens namn låtsas han som ingenting? Jag sätter mig i fosterställning och kollar ner i golvet. En suck slinker ur mig.

"Vad är det?" frågar han bekymrat.

Jag tittar upp på honom. Förvånad och arg.

"Varför har du inte träffat mig?"

Han får ett annorlunda ansiktsuttryck.

"Ehm" Han harklar sig. "Jag trodde inte att du ville se mig."

"Vadå, och nu lådsas du som ingenting? Som om jag hade glömt allting? För det ska du veta, det har jag verkligen inte. Du fick mig att döda en oskyldig liten flicka!"

Han lägger huvudet i handen och suckar.

"Förlåt, Amy. Jag trodde bara att du behövde tid. Tid att läka, och kunna förstå din kraft bättre."

"Så därför har jag inte sett en enda person på 2 månader? Är det för att du har bett dem att undvika mig? Att få mig till att sitta här i min ensamhet för att tänka igenom saker?"

Al stelnar till. Efter några sekunder reser han sig upp.

"Va?"

Jag tittar upp på honom.

"Låtsas inte som att du inte hade en aning" säger jag argt.

"Men det har jag inte! Vad menar du, har ingen pratat med dig på 2 månader?"

Jag skakar på huvudet.

"Amy... om jag hade vetat det hade jag aldrig lämnat dig såhär länge!"

Als ansiktsuttryck är bekymrat men argt på samma gång. Det verkar som att han inte visste det. Är det som han spelar eller menar han det?  Om han spelar så spelar han väldigt bra. Jag vill tro på det, men det är något som får mig till att tvivla.

"Jag vill bara... komma ut härifrån" säger jag efter en lång tystnad.

Al lägger handen på mitt knä.

"Jag vet, jag vet. Det är det jag ska hjälpa dig med"

"Men jag vet ingenting om dig, hur ska jag kunna lita på någon som är som en låst bok?"

Al tar bort sin hand från mitt knä och sätter sig bredvid mig istället.

"Vi gör såhär. Imorgon klockan 19, har vi ett pyjamasparty! Du kan ställa alla frågor du vill och jag lovar att vara 100 procent ärlig. Vad säger du?"

Al flinar och jag kan inte hjälpa att le lite tillbaka.

"Visst" säger jag. "På ett villkor"

"Vadå?"

"Att du inte låter detta hända igen"

Al nickar och klappar mig på axeln. Sedan går han mot dörren. Han stannar och blickar ut över rummet.

"Sen måste vi göra något åt detta rummet. Jag tar med mig filtar och kuddar imorgon, om jag lyckas stjäla några"

Han ler och går ut genom dörren.

Okej vad var det som hände nyss? Varför beter jag mig som en liten tjej när jag är med honom? Han får mig till att tro på livet igen. Av någon konstig anledning.

Jag kan dock inte lita på honom helt, för vem vet vem han egentligen är. Jag längtar tills imorgon då jag kan fråga ut honom på all information. Har han träffat itor? Vad vill Itor med honom och varför är han ens här?

Jag lägger mig ner på det kalla stengolvet.

Hoppas verkligen att Al kan lyckas sno några kuddar och filtar, för detta golvet gör mig galen.

* * *
Hoppas ni gillade detta kapitleeet :)

Kramaar
-cowgirl

This is us