Fredagen den 13

Kapitel 8

((((Innan kapitlet börjar vill jag vara säga förlåt för dålig uppdatering!! Jag lovar att det ska bli bättre.❤️))))

Jag visste inte vad jag skulle tro, känna eller förstå längre. Det var inte Dr Malin som var framför mig. Det var inte mamma, pappa eller Reina. Utan någon helt annan. Och jag kunde inte sätta finger på vad, men något var obehagligt över det hela. Som i en film där man ser folk som blir kidnappade av en svart person. Aja, lite av den känslan hade jag i mig.
Jag hade fortfarande ont i mitt vänstra ben, men det stoppade mig inte ifrån att resa mig upp och gå fram mot personen. Men jag märkte något märkligt påvägen. Ju närmare jag kom personen så försvann den mer och mer. Det var som om att jag hade inbillat mig alltihop. Men jag var helt säker på att jag inte hade gjort det. För jag vet att det var någon framför mig. Jag vet det! Och det spelar ingen roll vad folk kommer säga, om jag ens berättar. Men det ända jag vet är att det inte var Dr Malin, mamma, pappa eller Reina. Och vem var det då?
När jag vaknade av att solen sken in i mitt sjukhusrum nästa morgon förstod jag att jag måste ha somnat om igår natt. Och tro inte att jag hade glömt vad som hände. Snarare så började jag få mer tankar på morgonen. Och jag kom på att det MÅSTE ha varit Dr Malin, mamma, pappa eller Reina. Jo, för INGEN annan har tillgång till mitt rum. Ingen annan. Jag bestämde mig för att fråga allihop vart de var igår natt. Innan jag han tänka särskilt länge så kom mamma smygande in genom dörren. Jag antar att hon inte ville väcka mig om jag sov.
-Hej älskling, viskade hon.
Jag log mot henne, och jag blev sugen på baguetterna hon hade med sig in.
-Har du sovit gott? Jag tänkte att du ville ha lite frukost trots smärtan.
Jo, det stämde. Jag var nästan alltid hungrig. Jag vet att det låter glupskt, men så var det.
-Tack mamma! Älskar dig. Mest av allt.
Mamma kom fram till mig och pussade mig på kinden och gav samma svar som jag sa till henne.
-Så mamma? Vart var du igår natt? Typ runt midnatt?
Mamma såg fundersam ut, men svarade snabbt:
-Hmm. Jo, jag sov, men jag gick upp runt 1- halv 2 för att kolla till dig. Hurså?
Jag började fundera. Nej, det var nog för sent eller för tidigt för att stämma in på händelsen.
-Nej jag bara undra! Tack mamma.
Mamma log mot mig, och undrade om jag ville ha något och dricka eller äta. I den sekunden kom Reina rusande in i rummet. REINA! Som alla hade letat efter så länge.
-REINA! Vart har du varit?! Frågade mamma upprört och argt.
-Va? Vad menar du? Jag sov ju hos Emilia inatt! Jag sa ju det till dig!
Jag svalde en osäker klump ner i min hals, och jag förstod att jag var tillbaka på steg noll...