Levande döda

Klockan...

Alison satte sig ner på huk hos sin pappa. Hon smekte honom över de likbleka ansiktet och följde vissa av hans synliga konturer. Jag såg på hennes med en sorgsen blick, men jag förstod knappt någonting.
"Alison?" Sa jag och satte mig bredvid henne på de smutsiga stengolvet. "Ja-ja...ja..." Stammade jag fram, men kunde inte få ur mig något att säga till henne, det fanns inget att säga till henne.
Hon såg upp på mig en sekund och blinkade bort en pärlliknande tår som sakta föll nerför hennes lätt röda kind.
"Hur kunde detta hända...." Mumlade hon och tryckte ansiktet mot sin pappas bröstkorg.
Alison lyfte sedan ansiktet och såg ner på hans arm, en klocka satt på hans handled. Klockan var guldfärgad och mycket vackert detaljerad.
Alison tryckte in en liten, liten knapp som gjorde att klockan öppnade sig. Jag såg förundrat på klockan och sträckte fram min hand för att få titta på den, med mina händer.
"Var försiktig..." Sa Alison strängt och gav över klockan till mig.
Jag följde detaljerna med pekfingret och tittade noga på klockan. Öppningen av klockan hade ett litet ihopvikt foto inuti sig, ett foto på åtta stycken barn.
"Hur fick alla plats på samma bild?" Frågade jag och fick höra ett litet skratt från Alison. Trots att jag inte släppt klockan med blicken så såg jag i ögonvrån att hon ryckte på axlarna, och sträckte sig efter klockan igen.
Hon pekade på den äldre av barnen och suckade lätt. "Det där är jag..." Mumlade hon och stängde igen öppningen, så den såg ut som en klocka igen.
Jag nickade lätt och reste mig upp från golvet, och från hennes pappa. Så fort som jag rest mig upp så hörde jag ett högt, gällt skrik, som kom precis ovanför oss, på den övre våningen.