Levande döda

Pojken på övervåningen

Alison slet åt sig klockan och reste sig hastigt upp. "Vad var det?" Frågade hon och såg upp mot taket.
Jag ryckte på axlarna och smög mig försiktigt mot den förmultnade trappan, det knakade när jag tog det första steget.
Jag tog ännu ett par steg upp för trappan, på övervåningen kunde man höra någon gråta och gny ynkligt.
"H-hallå?" Sa jag oroligt och såg bak på Alison en sekund, hon var minst lika rädd som jag.
"Hjälp!" Ropade någon. Det gjorde att jag började springa uppför trapporna, vad det än var så behövde det hjälp. Även om det kanske var en Zombie där uppe så ville jag inte lämna personen.

När jag kom upp på övervåningen tittade jag in i ett rum, där satt en liten pojke. Pojken hade rivsår i hela ansiktet och blåmärken på knäna, han var smutsig och mager.
Pojken reste sig långsamt upp på benen och gick fram till mig.
Han verkade rädd, men det skulle väl jag också vara ifall en zombie rivit upp mitt ansikte.
"Hej..." Mumlade jag tyst till honom och sträckte försiktigt fram min hand. Pojken tog den och såg bak mot fönstret, det stod vidöppet. Dessutom var det blod på fönstergaveln, inte torkat blod heller.
"Vad heter du?" Frågade jag, då vågade dessutom Alison titta in i rummet.
Pojken skakade på huvudet och höll hårdare i min hand.
Jag sneglade bak mot Alison och svalde hårt, hur skulle vi göra nu? Med en liten pojke med oss skulle vi bli lätta att få tag på, dessutom vägrade ju pojken säga sitt namn.
"Jag är Henry..." Sa jag tyst till pojken och satte mig på huk. Pojken nickade lite smått, för att visa att han förstått, sedan såg han upp på Alison. Pojken pekade på Alison och nickade svagt mot henne.
"Och hon? Hon är Alison..."
Alison la armarna i kors och granskade pojken, det var tydligt att hon ville veta hans namn också, nu när han visste våra namn.
"Och du? Säg ditt namn nu... Det är din tur.." Muttrade Alison och spände blicken i den lille rädda pojken.
"Carter..." Mumlade han med en ynklig, ljus röst. "Jag heter Carter."

Förlåt för att jag glömt att uppdatera denna berättelse. Dessutom ursäktar jag för att denna del var så kort men tänkte att ni inte skulle behöva vänta ännu längre.
//Kram Embla.