Shadows

11

När jag har pratat med Jason ett tag har han lugnat ner sig. Han har någon slags sjukdom. Så när han gråter har han väldigt svårt att lugna sig. Han sa att han grät för att han saknade sin familj. Jag nämnde inget om mamma för då hade han brutit ihop.

När jag har lagt på så slår jag in adressen för att se hur långt jag ska köra. När jag har fått fram adressen står det att det ligger i New orleans. Oj, det är ju jättelångt härifrån.

När jag har kört i cirka 2 timmar så ser jag ett motell. Det ser ganska lyxigt ut, inte såhär ruttet som dom flesta brukar göra. Men det är säkert svindyrt. Men jag kan ändå gå in och titta. När jag kommer in så ser jag direkt priserna. Oj, det här var ju riktigt billigt om man jämför med vad jag hade tänkt. Klockan är ju halv elva så jag checkar in. Jag fick ändå ett ganska lyxigt rum. Jag är så trött att jag bara tar bort sminket, byter om och sedan går jag och lägger mig.

-----------------

Klockan är cirka 9 när jag vaknar. Så jag bestämmer mig för att byta om och gå ner och äta frukost.

Det var ju ändå en ganska god frukost. När jag är påväg till hissarna för att åka upp till mitt rum så snubblar jag. I sista sekund känner jag att någon tar jag i mig så att jag inte faller till golvet. När jag tittar upp så ser jag Klaus. Vad gör han här?

"Klaus?" Frågar jag

"Michelle, vad gör du här?"

"Jag tänkte precis fråga dig detsamma Klaus"

"Men jag är påväg till min släkt i new orleans, så jag stannade här över natten."Säger klaus'

"Vilket sammanträffande, jag ska med till New orleans."

"Okej, då kanske vi kan åka tillsammans"

"Men din bil då?" frågar jag

"Äh, det kan jag hämta påvägen hem."

"eh, okej. Jag ska bara upp och packa. Ska vi mötas här sedan eller?" Frågar jag.

"Sure, om 30 minuter?"

"Visst" Säger jag sen går jag till hissarna. Han går åt ett annat håll. Gissar på att han skulle till sitt rum och packa.

--------------------

När jag har packat klart så går jag ner till lobbyn. När jag kommer ner så sitter Klaus i en fåtölj och håller på med sin mobil.

"Ska vi åka nu eller" frågar jag

"Sure" säger han men han släpper inte blicken från mobilen. Undra vad som är så himla viktigt.

-----------------------

Nu har vi åkt i bilen i ca 1 timme, bara 8 timmar kvar. Vi har inte sagt något. Pinsam tystnad.

Plötsligt ringer min mobil. Spencer

"Hej spencer" Säger jag glatt

Hon däremot låter inte glad

"Michelle, vi har ett problem"

"Okej, vadå."

"Jason lämnade en lapp på sin säng och på lappen stod det att han hade spårat din mobil och att han var påväg mot dig. Vi vet inte när han stack."

Jag tvästannar och Klaus flyger framåt. Han ger mig en sur blick

"Du sa vart?" Skirker jag till Spencer

"Han har stuckit"

Jag brast ut i tårar. Klaus tittade mot mig och såg att jag grät. Han drog i mig i en kram.

"Spencer, jag stannar här där jag är och så väntar jag på honom. Jag måste gå nu"

"Okej, lycka till. Love u"

"Puss" säger jag sen lägger jag på.

Jag är fortfarande i Klaus famn och jag känner mig trygg. Jag bara gråter och gråter. Han försöker lugna mig. Tillslut så berättar jag vad Spencer sa.

"Vi väntar här tills han kommer så får vi se vad vi gör då" Säger han

Jag bara nickar till svars.

Jag försöker ringa Jason men det går bara direkt till röstbrevlådan.

Just då slår det mig. Jag sitter i en näst in till främlings famn. Men det känns tryggt så jag sitter kvar.

---------------------

(Lyssna på You found me - The Fray)

När vi har väntat i ca 11 timmar så ser jag en cykel längre bort. Jag känner igen cyklen.

"JASON" Skriker jag och hoppar ut ur bilen.

Jag springer och springer. Jason hoppar av cykeln och slänger den åt sidan. Han börjar springa mot mig. Det känns som en evighet. Tillslut så är jag vid han. Vi kramar varandra och vi släpper inte varandra.

"Vad fan gör du här" Viskar jag till han medans vi kramas

"Du är min syster. Fan heller att jag sitter i ett rum medans du är här ute och offrar ditt liv kanske. Jag ska kriga för dig och vara vid din sida hela tiden. Nu släpper jag dig inte" Säger han

"Jag älskar dig" Säger jag och håller i honom. Och försöker få luft eftersom jag gråter så mycket.

"Och jag dig" Viskar han tillbaks.

Vi släpper varandra och börjar gå mot bilen. Kalus står bakom bilen och tittar mot oss. Tillslut är vi framme vid bilen och Jason och Klaus hälsar på varandra. Kalus erbjuder sig att köra så att jag kan sitta bak med Jason.

När vi sätter oss så somnar Jason nästan direkt i min famn. Han måste vara dötrött efter att ha cyklat i mer en 11 timmar.

Tillslut somnar jag med.

------------------------------------

Efter ett tag vaknar jag.

"Hur länge har jag sovit" frågar jag Klaus

"Ca 2 timmar." Så det är väll fem eller 6 timmar kvar. Du jag tänkte på en sak. Kan inte jag följa med er istället? Min familjträff blev inställd så."

"Ja visst. Det skulle kännas tryggt att ha dig med."

Han ler och nickar. Vänta, betyder det att jag måste berätta allt för honom?

"Då kanske du vill veta vad jag ska göra i New orleans"

"Aaa, det hade vart ganska bra att veta vad jag ger mig in i."

Så jag berättar alla om T, mammas lapp, pappa och allt som tillhör det.