Shadows

13

Jag sprang fram till pappa, samma gjorde Kalus och Jason.
Jag försökte knyta upp repen runt pappas armar och ben. Jason försökte få liv i pappa. Och Klaus ringde 112.
Efter 10 minuter kom ambulansen och en polisbil. Pappa hade vi fortfarande inte fått liv i. Alla sprang fram och tillbaka och allt blev så rörigt. Det var en ambulansman som försökte prata med mig men jag var så chockad av allt som precis hade hänt så jag liksom hörde inte vad han sa. Utan allt jag såg var synen av pappa när jag såg honom i ladan. Det var allt som fanns i mitt huvud. Ambulansmannen gick iväg så jag försökte hitta Jason. Jag såg han stå lite längre bort inlindad i en filt. För ja det skulle ju liksom börja regna. Så passande. Jag gick fram till honom och omfamnade honom i en kram. Han var minst lika chockad som jag var, om inte mer. Ingen av oss grät, men jag såg att Jasons ögon började bli blanka av tårar. Så jag drog in honom i en till kram och sa lugnade saker som. Shhh, allt kommer bli bra. Gråt inte. O.s.v. Längre bort stod Klaus och pratade med en polis. Jag gissar att han förklarar vad som har hänt. Han får se mig och börjar gå mot mig. Han var dyngsur, lika så jag. Det spöregnade just nu. När han kom fram till mig så kramade han mig. Även att han var blöt så var det mysigt. När jag som minst anar den så böjer han sig fram och kysser mig. Det kom fjärilar i magen. Jag kysste honom såklart tillbaka. Jag tog mina armar runt hans nacke och han sina runt min midja. Här står vi i spöregn och kysser varandra. Sådär som dom alltid gör i filmer. När han kysste mig så glömde jag allt. All fokus var bara på kyssen. Det kändes som om att den varade i evigheter. Tillslut drar vi båda ifrån för att ta luft. Han tittar in i mina ögon och ler. Jag ler tillbaka. När vi stått så i kanske en halv minut så skriker dom från ambulansen
"HAN LEVER"
Klaus släpper mig så att jag kan springa dit. Både jag och Jason som tydligen har stått bredvid hela tiden, börjar rusa mot ambulansen. När vi var framme vid den så ser vi pappa andas. Jag går in i ambulansen och ser att pappa är vaken. Jag slänger mig i hans armar och börjar gråta. Såklart var det lyckotårar för att han levde.
---
Han orkade inte prata något under resan till sjukhuset. Jason och Klaus åkte i bilen bakom ambulansen. Jag satt med pappa där bak i ambulansen. Jag höll hans hand medan en ambulansman gjorde massa tester på pappa.
Efter 15 minuter var vi framme vid sjukhuset. Pappa rullade dom iväg och dom sa till mig att jag kunde vänta i väntrummet. Jason och Klaus hade inte kommit ännu. Hoppas dom kommer snart.
Sekunderna blev minuter. Minuter blev timmar och Jason och Klaus hade inte kommit. Nu hade det gått två timmar. Jag hade inte fått höra något mer om pappa. Och dom var inte här ännu. Efter tre minuter så ser jag en människa som jag faktiskt känner igen. Dom senaste timmarna har det bara vart sjuksköterskor som hade sprungit fram och tillbaka hela tiden. Det var Jason och Klaus jag såg. Jag sprang mot Jason och hoppade upp i hans famn. Jag virade mina ben runt hans midja och kramade nästan ihjäl honom tror jag. Ja, jag kan göra så på honom då han är mycket längre än mig och stark. Han kramar mig oxå. Jag hoppar ner och ger Klaus en kram.
"Förlåt att det tog sådan tid men det blev en lång bilkö som vi fastnade i." Sa Klaus.
"Okej, det är lugnt. Men jag har inte hört något om pappa ännu." Svarade jag.
Vi gick bort till väntrummet och satte oss. Vi fick filtar då vi fortfarande var lite blöta. Jag satta i mina hörlurar och började lyssna på Jack & Jack - Wild Life. Jag verkligen älskar dom.
Efter jag har suttit så ett tag så bestämmer jag mig att ringa tjejerna. (Hennes bästa kompisar)
När jag har gjort det så går jag och sätter mig igen. Det tar inte lång tid innan det kommer en sjuksköterska fram till oss och säger.
(Lyssna på I'm a mess - Ed Sheeran)
"Jag beklagar, men han klarade inte av mera"
Jason flög upp ur stolen och gick iväg. Han sparkade på en stol så att den flög, sen gick han. Jag var som fastlimmad i stolen så jag sprang inte efter honom. Vilket Klaus verkade förstå så han sprang efter honom istället.

23 april. Kl 19.42. Helvete. Det var då min älskade pappa lämnade oss.
Men jag kände inte någon sorg. Inte någon smärta. Utan jag kände mig tom. Jag grät inte, jag satt bara och stirrade in i den vita väggen framför mig. Jag hade suttit så i tio minuter nu. Tanten hade försvunnit för ett tag sedan. Men hör Jason skrika utifrån för det var ett öppet fönster. Jag somsagt känner inte någonting. Jag vet inte hur man ska beskriva det. Det ända jag känner är tomhet. Den som har funnits här för mig, ställt upp för mig, lekt med mig, vart både min mamma och pappa ett tag. Har nu lämnat mig. Jag beslutade för att gå in till pappa. När jag såg honom så kom alla känslor på en gång. Men istället för att gråta fick jag ett utbrott och började skrika och sparka och slåss. Det kom in flera sjuksköterskor för att försöka få mig lugn med det gick inte. Jag bara fortsatte att skrika och slåss. Tillslut började jag att gråta. Jag kom loss ur deras grepp. Då fick jag chansen att springa. Så jag sprang, ut genom dörren, genom korridoren. I korridoren mötte jag Klaus och Jason. Men jag stannade inte. Jag bara fortsatte att springa. Ut från detta helveteshuset. Jag hörde att Jason och Kalus vände och började springa efter mig. Men jag sprang så fort mina ben orkade bära mig. Jag kom ut från sjukhuset. Jag sprang ut till parkeringen och stannade. Jag känner hur ett par armar slingras runt min midja. Jag tittar upp och ser Klaus. Jag brister ut i gråt så jag lägger mitt huvud ner i hans axlar. Han pussar mig på huvudet och sedan så står vi bara där. Jason hade vänt och gått till pappas rum.

Efter ett tag så gick Klaus in för att hämta Jason. Jag vägrade gå in där. Så jag väntade i bilen sålänge. Tillslut kom dom. Jasons ögon var rödsprängda efter allt gråtande. Det var säkert mina oxå.
-----------
TACK SÅ SJUKT MKT FÖR 300 LÄSARE. Ni är bäst