Beck: Jolex ★

★ Paniken ★

Efter en lång och en intensiv mordutredning som vara i flera veckor så kom Josef och Alex äntligen tillbaka till poliskontoret. De skulle rapportera deras framsteg och att Alex kämpat väldigt hårt under utredningen. Hon kände av sina svåra minnen från Syrien, dessa bilder som är fast i hennes huvud. När de stod där framme tillsammans, berättade om vad de hade fått fram, men plötsligt, mitt i samtalet, drabbades Alex av ett anfall. Hon föll till det kalla golvet med en duns. Man kunde se hur Josefs nöjda och stolta min blev förskräckt. Han hade aldrig varit med om detta innan och aldrig sett Alex vid detta tillstånd. Hon låg där på marken, nästan medvetslös. Josef fick panik, alla tankar snurrade i huvudet. Vad skulle han göra?....
★
Där låg hon, på marken framför allihopa och Josef i panik. Den enda som kunde hjälpa henne vad Josef. Han släppte allt han hade i händerna och fort som möjligt satte han sig på huk bredvid henne. Han tog hennes kalla hand och höll den med hans varma hand. Josef tog tag runt henne så att hon satte sig upp. Han kramade om henne. Sedan höll han i hennes hand och Alex var helt blek och kall. Josef var orolig för henne men han gjorde allt för att hon skulle må bra igen. De satt där en stund tillsammans, kramandes tillsammans på golvet tills Alex kunde ställa sig upp. Hon minns ingenting av vad som hände. Josef och Alex gick in till Alex kontor. De andra i beckgruppen satt kvar i en chock. Inne på hennes kontor, satte sig hon på stolen. Josefs stod framför henne tittade i hennes ögon. Tyst sa han "Alex...." med en orolig röst. Hon hade tårar i ögonen, till slut satte sig Josef på huk framför henne. Hon tittade ner på honom, han tittade upp på henne.
★
Josef satte sig sedan efter en stund mittemot henne. Deras händer nuddades, deras läppar var nu på leenden. Alex berättade för Josef hur mycket han betydde för henne, att hon var tacksam över allt. Josef blev tårögd och smekte på hennes hand. Alex satt helt stel och till slut bröt hon ut i tårar. Josef ställde sig upp på ett ryck och hon ställde sig upp. Hennes hållning var låg och hennes tårar rann. Josef gick närmre henne och till slut lutade sig Alex fram mot Josefs bröst. Han log och sa "Jag finns alltid här för dig Alex, vad som än händer". Hennes tårar rann ännu mer nu. Hon svarade Josef med ett tyst "Du betyder så mycket för mig". Josef kramade nu om henne hårdare. Josef satte sina varma händer på hennes axlar och tittade henne rakt in i ögonen, han log mot henne och sedan gick han ut från hennes kontor. Det sista han sa till henne var "Å Alex, säg till om du behöver något". Alex log med tårarna  rinnande i ögonen. Hon sa till sist "Tack Josef" och gick och satte sig igen på stolen.
★
Senare på kvällen när hela beckgruppen hade gått hem. Förutom Josef och Alex. De var kvar i det tysta polishuset, helt ensamma, de bestämde sig för att gå hem tillsammans. När klockan slog över till halv nio tog de varandra händer men släppte snabbt och gick sedan ut från polishuset tillsammans. De tittade på varandra i den svalkande vinden som svepte förbi. Nu mådde Alex så mycket bättre, hon kände verkligen hur Josef blev lättnad. De skulle gå åt olika håll. De stannade precis när de skulle vända håll. Där stod dem helt tysta och tittade på varandra. Det första Josef sa "Ring mig sen". Alex fick ett leende och började gå åt sitt håll. Josef stod kvar och tittade på henne med ett leende. Sedan vände han sig om och började sakta gå hem mot sitt håll.
★
När både Josef och Alex var hemma runt klockan nio. Då tog Alex upp sin telefon och gick in på kontakter. Där såg hon "Josef", hon satt i soffan med telefonen i handen och tittade på hans namn. Hon kunde där känna tryggheten. Till slut tryckte hon på hans namn och det slog fram signaler.
Josef svarade. De pratade hela kvällen, deras läppar var på leenden hela samtalet. Deras kväll avslutades genom att Alex sa "Vi ses imorgon Josef, sov gott" och sedan lade på samtalet. Hon höll sin telefon i händerna och ett stort leende. Hon kunde inte sluta tänka på honom...