Jolex - Den ofrivilliga kärleken

Kapitel 1- Mordet

Alex är på väg att ta ett bloss på cigaretten, när hon kände Josefs djupa andetag. Hon vände upp sitt huvudet och cigaretten hade hon kvar mellan fingrarna. Hennes ögon mötte Josefs, Hon sträckte mer på sig och närmade sig Josef. Hennes ögon pendlade mellan hans ögon och hans läppar, detsamma gjorde Josefs. De närmar sig varandra ytterligare några centimeter, när Alex plötsligt vrider på huvudet. "Det här är nog ingen bra idé" viskar hon. Ett par dagar går förbi och Josef är tillbaks på jobbet, han hade inte kunnat sluta tänka på Alex de senaste dagarna. Han kunde inte sluta tänka på hur snäll hon hade varit men också på deras kyss, hur mycket han ville kyssa henne i det ögonblicket på hennes soffa. Josef satt fullt uppe i sina egna tankar när Oskar knackade på hans rygg. "Du, hur är det?" frågade Oskar. "Det är bra" sa Josef och nickade. Alex kom rusande ut från sitt kontor. "De har hittat ett lik på ett löparspår mitt inne i skogen, vi behöver åka dit. Ehhh, Josef, kan du följa med mig?" frågar Alex stressat. Josef nickade, skyndade sig upp från stolen och drog på sig jackan samtidigt som han gick snabbt mot hissen. Josef och Alex hamnade nära varandra i hissen, närmare än vad han trodde att de skulle komma. Han märkte på Alex andning att hon andades tyngre. Josef svalde hårt, han öppnade munnen och var på väg att säga något men hissdörrarna öppnades och Alex skyndade sig ut. Hon hade Josef hack i häl, de kastade sig in i hennes bil och körde ut i skogen. "Vet vi något?" frågade Josef. 

"En man...på det lilla de sa i telefon såg det inte ut som om han var där för löpning i alla fall" sade Alex. "Kanske någon uppgörelse" sa Josef och Alex nickade. "Ja, så kan det vara..." sa Alex . Resten av Josef och Alex bilfärd var tyst, inte ord sades. Både Josef och Alex kunde tycka det var ganska skönt att slippa ha en konstant konversation med varandra. De kunde bara vara i varandras sällskap. Ett par minuter senare var de ute vid mordplatsen, Josef och Alex hoppade ur bilen. De gick tillsammans bort mot där liket låg, på vägen möttes de upp av Erika. "Vad vet vi?" frågade Alex. "Han är runt tjugo år gammal, plus minus tre,fyra år. Rättsmedicin avgör den exakta åldern senare. Han har en skallfraktur i bakhuvudet, men det är troligen inte den som är skadad utan det är knivhugget i buken." förklarade Erika. "Okej, hade han några saker på sig?" frågade Josef. "Ja... alla värdesaker var kvar. Finns ingen bil men det finns två olika hjulspår som leder hit", sa Erika. "Identifikation?" frågade Alex och Erika nickade. "Vi är klara med allt så ni kan ta med det tillbaka" sa Erika och gav Josef påsarna med deras kläder.

Josef och Alex samlade ytterligare information innan de körde tillbaka till polisstationen. "Okej hörni, mannen som är mördad heter Melker Karlsson, han var 27 år gammal enligt körkortet som han fortfarande hade i fickan. I fickan fanns även en bild på hans son som bara är fyra år gammal." förklarade Alex. "Fyfan stackars familj" sa Oskar i en suck. "Jag vill att vi tar reda på vem Melker haft kontakt med senaste tiden men också vad han jobbar med" sa Alex. "Jag kan börja gräva i hans kontakter, jobb och sånt" sa Aida. "Toppen, jag och Josef kan meddela familjen." sa Alex. "Så fort Aida har hittat jobbet så åker jag och Oskar ut på det" sa Jenny och tittade på Alex som nickade. "När är det Steinar skulle komma?" frågade Martin. "Jag tror han kommer någon gång runt lunch imorgon och stannar i minst två veckor. Han visste inte riktigt än. " förklarade Alex och alla runt bordet nickade. "Då sätter vi fart" sa Alex och log samtidigt som hon började samla ihop sina saker. Josef tog på sig jackan som han precis hängde av sig på stolen och fick ögonkontakt med Alex. Han nickade lite mot dörren och hon nickade. Josef kunde inte hjälpa det med log tillbaka mot Alex. Det pirrade till hos Josef och Alex på grund av den oskyldiga ögonkontakten. Fan, hon är ju hans chef. Skärp dig för helvete Alex. Tänkte hon samtidigt som de gick ut mot hennes bil. De satte sig i bilen och Alex startade den.

  "Har du adressen?" frågar Alex och Josef tog upp sin telefon. "Ja, jag har den här" sa Josef och visade gps:en. "Guider du mig nu då?" sa Alex och flinade lite samtidigt som hon började backa ut ur parkeringsrutan. "Absolut gör jag det" sa Josef och flinade lite. Josef lyckades guida Alex hela vägen hem till Melker Karlssons bostad. Klockan var runt tio och bilen stod på uppfarten. Alex tog ett djupt andetag när hon hade stannat, hon tittade över på Josef och nickade. "Då kör vi" sa Alex och öppnade bildörren. De gick upp längs trappan och knackade på dörren, efter ett tag öppnade en kvinna som såg väldigt trött ut. Hennes ljusbruna hår satt uppe på huvudet i en slarvig boll och hennes kläder hade ett par fläckar. "Hej" säger Alex och ler försiktigt. "Vem är ni?" frågade kvinnan. "Jag heter Alexandra Beijer och det här är min kollega Josef Eriksson. Vi kommer från polisen" sa Alex samtidigt som hon tog upp sin legitimation ur fickan. "Visst är det du som är Hannah Torisdotter? Du är sambo med Melker Karlsson?" fortsatte Alex och Hannah nickade. "Ja, det är jag" sa hon samtidigt som hon gav dem en orolig blick. "Hade vi kunnat komma in? Vi har en sak och berätta?" frågade Josef och Hannah nickade. "Absolut, det är lite stökigt dock" sa Hannah. De gick in och satte sig i soffan. Hannah hann precis sätta sig när de skrek i den lilla babymonitorn som stod på soffbordet. "Vänta lite" sa Hannah och reste sig. 

Det högg till i Alexs bröst. Hon skulle behöva ge nyheterna till en nybliven förälder, en nybliven tvåbarnsmamma att pappan till hennes barn har blivit mördad. "Vem är ni?" frågade en liten pojke som kom springandes. "Jag heter Alex och detta är Josef." sa Alex och log mot den lilla pojken. "Jag heter Anton" säger den lilla killen och sätter sig i soffan. Hanna kom ned för trappen med en bebis som inte kunde ha varit mer än tre, fyra månader. "Du Josef.. vad sägs som Anton visar dig sina leksaker medan jag pratar med Hannah" sa Alex och Josef nickade. "Det låter som en toppen idé tycker jag" sa Josef och Anton började springa mot sitt rum. Josef hängde tätt in . "Vad är det som har hänt?" frågade Hannah oroligt. "Jo det är såhär, Melker hittades död i morse. Han är troligen mördad" sa Alex och hon såg skräcken i Hannahs ögon. Hon började gråta hysteriskt och Alex kände att hon behövde hjälpa till, hon lade armarna om Hannah och tröstade henne. Hannah höll fortfarande sin dotter i hennes armar. Ungefär tjugo minuter gick av att Alex tröstade Hannah och när hon väl reste sig från Alex famn vände hon blicken mot henne. "Vet du någon som hade velat göra honom illa?" frågade Alex. "Asså jag vet att han höll på med massa skit innan, men han lade ned allt det så fort Anton kom. Mattias, han är... han var världens bästa pappa. " förklarade Hannah.

"Hur länge har han varit borta?" frågade Alex. "Asså han har ju lyckats få ett bra jobb som säljare på ett företag, så han skulle tagit flyget till Malmö vid fyra för att gå på någon kurs" förklarade Hannah och Alex nickade. "Hade det varit okej om vi tog lite av hans saker som vi tror hade kunnat hjälpa oss?" frågade Alex och Hannah nickade. "Finns det någon du kan ringa till?" frågade Alex. "Ja, min mamma", sa Hanna och Alex nickade. Hon lade ned sin dotter i vagnen och tog upp telefonen och ringde. Alex började leta genom Mattias saker och hittade ett par intressanta saker som hon plockade ihop. Hon gick också in och hämtade Josef som satt på golvet och körde med bilar. De tog allt de tyckte var nödvändigt innan de sa hejdå till Hannah och gick ut till bilen. Alex satte sig ned och suckade högt. "Fyfan... det blir aldrig lättare" sa Alex och Josef lade en hand på Alex lår som tröst. Alex kände hur hon nästan hoppade till och hur pulsen ökade. Hon tittade på Josef och deras ögon möttes. Pulsen ökade nu inte bara hos Alex utan även hos Josef.