Jolex - Den ofrivilliga kärleken

Kapitel 2-Glädjen

De körde tillbaka till polishuset, det var tyst. Inte den mjuka och sköna tystnaden. Utan den stela, den där både Alex och Josef känner hundratals olika känslor inombords men vågar inte låta dem tala. Istället låter Alex sin hjärna tala, den säger stopp. Att allting måste vara så jävla komplicerat, hon är fast i mitt huvud och jag inte ens ha en relation med henne. Varför då? Jo, för hon är min chef. Tänkte Josef. När de kommer tillbaka stationen har det nästan gått en hel timme. Oskar och Jenny var ute och kollade av Melkers jobb medan Aida satt fastklistrad vid datorn.

  "Hej! Hur gick det?" frågade Aida när Alex och Josef kom in till kontoret. "Fyfan, det är lika hemskt varje gång" sa Alex och suckade. "Vi fick med oss en dator, hade du velat kolla på den?" frågade Josef och Aida nickade. Han gav henne datorn och satte sig ned med lite olika brev och liknande på sitt skrivbord. "Hans telefon? Vet vi något om den?" frågade Josef nyfiket. "Näee, ehh, inte vad jag vet" svarade Alex och rynkade på pannan. "Jag ringer och kollar med rättsmedicin och Erika. Jag ser om jag kan få något svar angående var mobilen kan befinna sig" sa Alex. Josef nickade och Alex gick med telefonen i högsta hugg in på sitt kontor och ringde. När Alex kom tillbaka plingade hissdörrarna och Alex vände sig automatiskt om. "Hej!" hörde man en man med norsk brytning säga. "Steinar!" sa Alex och slängde ut sina armar. "Hej Alex" sa Steinar och gav henne en kram.

 Josef kunde inte låta bli, han var tvungen att snegla lite på den. Som han önskade att det var han i Alexs armar. Nej men för helvete Josef skärp dig nu. "Tjena Steinar" sa Josef och nickade med huvudet i en hälsning. "Hej Josef," sa Steinar lite stelt tillbaks och log. "De hade tydligen hittat Melkers telefon i en av bilarna och glömt säga det till oss. Rättsmedicin sa också att de var klara. Ska vi åka dit?" frågade Alex och vände huvudet mot Josef. "Eller tar du med Steinar då får du chans att uppdatera honom om fallet också. Jag har ändå en del att göra" sa Josef och log försiktigt. Alex nickade och log tillbaks. "Det blir väl bra, eller vad tycker du?" frågade Alex och vände sig mot Steinar som nickade. De gick ut mot hissen och Josef fortsatte titta genom de papperna som de hade tagit hemma hos Melker. När Steinar och Alex kom tillbaka hörde Josef hur Alex skrattade högt, han vred huvudet snabbt och deras ögon möttes. Alexs skratt tystnade och hon harklade sig. "Hur gick det?" frågade Josef och Alex nickade. 

"Jo... han, det verkade som om han blev knivhuggen först, men att det var blödningen i hjärnan som dödade honom. Det fanns tydliga tecken på kamp." förklarade Alex och Josef nickade. "Jag ser att du har snott min plats" sa Steinar och skrattade lite. "Ja.. det blev väl så" sa Josef och kliade sig i bakhuvudet. Josef visste inte riktigt vad han skulle säga. "Någon som ska ha kaffe?" frågade Alex och Josef nickade. "Jag ska in och prata med Martin, samling om en halvtimme eller?" frågade Steinar och Alex nickade. Josef gick först in i deras kök och han lutade sig mot köksbänken. Han tog en djupsuck och tittade ned i golvet. " Vad är det?" frågade Alex och Josef skakade på huvudet. "Nej men jag är bara trött bara" sa Josef och vände blicken mot Alex. Hans mage gjorde en volt och det gjorde hennes också. Alex började automatiskt le och vände efter ett tag ned huvudet i golvet, sen tillbaka upp på Josef. "Du..." började Josef. "Aa?" sa Alex tillbaka. "Nej, det var inget" sa Josef innan han snabbt gick tillbaka till sin plats. Alex stod kvar, hon blev ganska förvånad. Samtidigt ville hon ju veta vad han hade tänkt säga till henne...Hon skakade av sig det och gick tillbaka till hennes kontor, hon sneglade inte ens på Josef denna gången. Efter genomgången och en dags arbete kände de inte att de hade kommit någon vart på fallet, de visste inte vem som hade gjort det och om det fanns något motiv till varför de hade mördat honom.

 Melker hade inte ens en anknytning till mordplatsen. Alex gick ut med väskan i hand till sina kollegor som såg väldigt trötta ut. "Hörni, gå hem för dagen så ses vi här imorgon halv nio" sa Alex och log. "Alex, hade inte du och jag kunnat gå ut och äta ikväll?" frågade Steinar och lade en hand på hennes axel. Josef tittade upp när han hörde Steinars fråga. Han tittade diskret mellan Steinar och Alex. Alex visste inte vad hon skulle säga, hon sneglade över på resten och sedan tillbaka på Steinar som ivrigt väntade på ett svar. "Steinar...jag tror jag vill hem ikväll. Jag känner att jag behöver lite paus efter idag. Jag lovar att innan du åker hem ska vi alla ut och äta tillsammans" sa Alex och log. Steinar nickade och Alex tittade mot sina kollegor. Oskar, Jenny och Aida log brett när Alex blick svepte över dem. Hennes ögon nådde tillslut till honom som satt närmast som log lite smått. Alex tyckte att han såg lättad ut, vilket var exakt vad han var också. 

Hon flinade lite åt Josef innan hon tittade upp mot resten. "Vi ses imorgon!" sa hon. Alex gick hem den dagen och satt nästan hela kvällen och letade efter ledtrådar som de kanske hade missat under dagen. Efter en dels grävande och klockan precis hade slagit över till det nya dygnet så hittade hon äntligen en koppling till löparspåret. Matthias växte upp en vit längre ut på landet och en skola låg bara några kilometer från löparspåret när han växte upp. Skolan var nedlagd nu, hade blivit ett ålderdomshem, det var därför det inte ens hade slagit dem. Alex ringade in namnet, en sak visste hon. Det var att detta gick way back. Hon stängde datorn och packade ned sina saker i sin väska. Hon satte disken i diskhon och gick och lade sig. Nu hade de i alla fall kommit en liten bit in i mordet som de kände hade stått så stilla hela dagen. Allt hon ville var att ringa till Josef och berätta, men han sov väl redan. Det var den sista tanken som slog henne innan ögonen blev tyngre och hon somnade. Alex vaknade runt fem av ren vana, hon gick upp, tog en dusch, åt frukost och fixade sig. 

Hon tog sin väska, stängde och låste innan hon körde iväg mot jobbet. När hon kom dit vid halv sju så var det tomt på stationen. Hon hoppade in i hissen och åkte upp till deras våning, när hissdörrarna öppnades hörde hon hur det knappade på en dator. Där satt han, ett leende sprack upp i Alex ansikte när hennes ögon mötte Josef. Hon försökte ignorera känslan av lycka som hon fick inombords när hon såg honom. Hur svårt det än var. "Godmorgon" sa Josef. "Godmorgon, du måste vara här tidigt" sa Alex och skrattade lite. "Ja, men jag kan fan inte släppa fallet så" sa Josef och kilade sig i nacken. "Du, jag ska bara hänga upp mina saker. Jag kommer sedan, jag har hittat en sak" sa Alex medan hon började gå mot sitt kontor. Alex gick in på sitt kontor, hängde av sig jackan, hon tog upp sina papper och sin dator. När hon gick tillbaka ut till Josef så stod där helt plötsligt två kaffekoppar på hans skrivbord. "Jag tänkte att du kanske ville ha lite kaffe" sa han och log brett. "Ja tack så jättemycket" sa Alex samtidigt som hon satte sig ned på en stol bredvid Josef. "Kolla vad jag hittade igår" sa Alex och visade bilden på byggnaden. "Okej Alex ger mig lite mer en så" sa Josef och skrattade lite. "Denna byggnad ligger bara några kilometer från mordplatsen. Jag kollade upp vad det var och det är ett ålderdomshem MEN, det har tidigare varit en skola. Gissa vem som har gått på skolan?" frågade Alex. "Melker?" frågade Josef och Alex nickade. "Alex Beijer, du är fan grym!" sa Josef och gav henne en high five. Alex och Josefs highfive stannade och deras händer flätades samman. Deras blickar möttes och både Josef och Alex fylldes med lycka inombords. De hörde hissdörren plinga och de släppte snabbt varandras händer. 

Jag vet att det var ett tag sen men jag ska försöka bli bättre på att uppdatera!
Kramar Flisan!